Sjunger samma gamla visor
Hej!
..
Det här med att uppdatera bloggen från hemmaplan har visat sig vara min svagaste sida, eller not my shoe som min vapendragare Simon brukar uttrycka sig. Men å andra sidan är det väl mycket mer intressant att följa med ute i världen än att pendla mellan Åre och Järpen. Jag ville så gärna få med allting från Singapore men sanningen är att tiden har satt sina spår och nu får ni nästan nöja er med att det var löjligt lyxigt och så stannar vi där. I Australien blev jag så besatt med att lyckas få med allting som vi gjorde hela tiden, så jag knappt ens hann fundera över hur jag tänker eller känner. Att sitta och skriva fungerade ypperligt för mig att sortera lite i huvudet och reflektera lite över vad jag hade gjort, så därför tänker jag sluta fokusera på att få med varenda detalj, det blir snarare mer funderingar och tankar. Det får ni leva med.
..
Just nu ligger jag med en lättare feber i Zermatt, Schweiz, och hör ljudet av dörren stängas när resten av rummet vandrar ner mot matbutiken. Vi är både ett landslag och ett skidgymnasium så totalt representeras Sverige av 16 personer, vilket är en relativt stor träningsgrupp för att vara puckelpist. Förutom de blågula färgerna har jag sett Amerikaner, Koreaner, Italienare, Tyskar, Finnar, Norrmän och någon enstaka Ryss, det är inte första gången den lilla alpbyn blir centrum för hela världens puckelåkare, och det är heller inte så konstigt med tanke på hur förhållande kan vara. Idag var det solsken, perfekt snö och även om inte backen var färidbyggd ingick några fantastiska åk.
..
Adam säger alltid att så fort man kommer hit känns det som man aldrig åkt härifrån, och för varje år som går förtstår jag mer av vad han menar. Trots att jag knappt vart här hälften så många gånger som Per och Jesper känns det nästan obehagligt välbekant att rulla in på tågstationen med skidbagen i högsta hugg. Adam skrev också att om man bara såg längre än sina egna skidor kunde man njuta lite mer av att vara här, och det träffade mig på väldigt många sätt. Ofta blir den här vardagen bara träning och ytterligare än dag i backen, eller på gymmet, och till slut reagerar man knappt på om det är regn eller solsken, is eller slask, man ska bara göra sitt jobb, och på ett sätt är det väl bra, på ett sätt tappar man lite känslan också. Om man oftare kunde stanna upp på starten och ta ett djupt andetag, titta sig runt och påminna sig om vad man gör, skulle man kanske få ut mer av dagen också, istället för att göra sina hopp så fort som möjligt och sen åka hem.
..
Det här med att uppdatera bloggen från hemmaplan har visat sig vara min svagaste sida, eller not my shoe som min vapendragare Simon brukar uttrycka sig. Men å andra sidan är det väl mycket mer intressant att följa med ute i världen än att pendla mellan Åre och Järpen. Jag ville så gärna få med allting från Singapore men sanningen är att tiden har satt sina spår och nu får ni nästan nöja er med att det var löjligt lyxigt och så stannar vi där. I Australien blev jag så besatt med att lyckas få med allting som vi gjorde hela tiden, så jag knappt ens hann fundera över hur jag tänker eller känner. Att sitta och skriva fungerade ypperligt för mig att sortera lite i huvudet och reflektera lite över vad jag hade gjort, så därför tänker jag sluta fokusera på att få med varenda detalj, det blir snarare mer funderingar och tankar. Det får ni leva med.
..
Just nu ligger jag med en lättare feber i Zermatt, Schweiz, och hör ljudet av dörren stängas när resten av rummet vandrar ner mot matbutiken. Vi är både ett landslag och ett skidgymnasium så totalt representeras Sverige av 16 personer, vilket är en relativt stor träningsgrupp för att vara puckelpist. Förutom de blågula färgerna har jag sett Amerikaner, Koreaner, Italienare, Tyskar, Finnar, Norrmän och någon enstaka Ryss, det är inte första gången den lilla alpbyn blir centrum för hela världens puckelåkare, och det är heller inte så konstigt med tanke på hur förhållande kan vara. Idag var det solsken, perfekt snö och även om inte backen var färidbyggd ingick några fantastiska åk.
..
Adam säger alltid att så fort man kommer hit känns det som man aldrig åkt härifrån, och för varje år som går förtstår jag mer av vad han menar. Trots att jag knappt vart här hälften så många gånger som Per och Jesper känns det nästan obehagligt välbekant att rulla in på tågstationen med skidbagen i högsta hugg. Adam skrev också att om man bara såg längre än sina egna skidor kunde man njuta lite mer av att vara här, och det träffade mig på väldigt många sätt. Ofta blir den här vardagen bara träning och ytterligare än dag i backen, eller på gymmet, och till slut reagerar man knappt på om det är regn eller solsken, is eller slask, man ska bara göra sitt jobb, och på ett sätt är det väl bra, på ett sätt tappar man lite känslan också. Om man oftare kunde stanna upp på starten och ta ett djupt andetag, titta sig runt och påminna sig om vad man gör, skulle man kanske få ut mer av dagen också, istället för att göra sina hopp så fort som möjligt och sen åka hem.
..
Men det är väl en perfekt beskrivning av mig också, när jag sitter hemma längtar jag till nästa läger, och väl här påminns jag hur skönt det var att stanna upp lite i Åre. Man vill alltid ha någonting annat, och man tillåter sig aldrig att bli nöjd. Jag och mitt musikaliska geni till vän Max Hällström diskuterade låtskrivning, och han sa att bara under press eller deadlines får han resultat, för annars ställer han för höga krav. Man kanske borde tillåta sig själv att vara nöjd oftare, och stolt över de man gjorde bra, även om helheten inte blev perfekt. Skillnaden mellan vår sport och andra är väl att helheten måste vara perfekt, i fotboll har du nittio minuter att göra mål, och det spelar ingen roll hur många gånger du missar, eller om du slår en felpassning. På våra 25 sekunder måste allting sitta och det är väl lite av charmen att vi har den pressen.
..
I veckan slog det mig att jag snart tar studenten, det slog mig när jag och Simon diskuterade vad vi skulle ha på oss, sådär ett halvår i förväg, men tiden går alldeles för fort och ibland undrar jag vart de här åren tog vägen, samtidigt har det vart dom roligaste åren i mitt liv. Men jag vill inte att det ska ta slut, när alla andra tänker på studenten är det en början på ett nytt kapitel i deras liv, min student blir nog bara en molnig dag följd av en ny vattenhoppsdag, så jag tror inte jag ser fram emot det på det sättet som andra gör. Den dagen betyder mer att saker kommer ta slut än början på nåt nytt, men kommer sommaren att rinna iväg mellan vattenhoppet och snölägrena och pang, så ligger jag här i Zermatt igen, och plötsligt är det OS-år.
..
Där har vi anledningen till att jag ligger här, och där har vi den dagen som kanske blir min student. Det gäller bara att göra läxan och ta sig dit, starting today. Det får va slut med känslan att stressa igenom hoppen för att kunna ta gondolen ner till tv-spelet, dags att njuta lite mer av vardagen, ta vara på tillfällena, fokusera på träningen och ge sig själv möjligheten att lyckas. Det var ju bara det att jag var sjuk. Då fick det bli imorn istället.
..
Ludvig
