Australien Pt. 3 - Vilodagsnöje
God kväll och välkommen till mitt tredje blogginlägg!
Det är skymning i Jindabyne och trots det har kvällen bara börjat för lokalbefolkningen, som tycks invardera den lilla byn med regelbunda långhelger. Både i backen, matsalen och den tillhörande baren märks tydliga skillnader från torsdag till söndag, och de alltid lika trevliga australiensarna berättar gärna under en liftfärd om hur det flyr till Mt Blue Cow några gånger per år, och alltid chockas över att deras ben inte tål fler åk. Av någon anledning verkar alla dessa komma från Sydney, verkar som en stressig stad.
De senaste två dagarna har varigt en träningsdag och idag en vilodag. Träningsdagen började med en molnklädd himmel på promenaden till frukosten, så ett tjockare underställ på armarna tänkte jag naivt skulle göra dagen fantastisk. Misstag, backen ligger nämligen ovanför molnen, solen var lika strålande som vanligt, och det kändes till och från som att värmen hade ökat, bara för att reta mig lite extra efter mitt dumma tilltag på morgonkvisten. Själva träningen var, som tidigare dag, förmiddagen ägnad mittsektioner, medans vi under eftermiddagen prioriterade övre hoppet. Det började kännas under hajkingarna att det var tredje dagen på en cykel, och vissa landingar var lite tyngre än vanligt. Med bara en backfull kvar var jag självsäker inpå kicken, gick ungefär så fel man kan göra under det tricket och landade klockrent baklänges. Misstag. Det hade inte varigt fullt så illa om 1, jag inte valt att ha T-shirt, och 2, gamle canadick-coachen naturligtvis suttit i liften vid precis rätt ögonblick för att sedan ge mig ett gott skratt under tågresan ner i dalen.
Vi följde upp passet i backen med ännu ett tungt gympass, trots de konstaterade både jag och Mr. Lauritz att vi var bra mycket piggare efter gymmet än innan. Lustigt. Never the less verkade det väldigt skönt att få sova ut lite på den efterföljande vilodagen. Nejnej, vi lämnade de små rummen kl 09.00 för ytterligare än prestige-fylld golftävling! Denna gång tog vi det så långt att vi åkte tre mil norrut, till en riktigt 18håls-bana. 35 kr för att få spela, duger. Denna gång delades vi upp i två grupper, de som ansågs ha mer erfarenhet, och de som således ansåg ha mindre erfarenhet. Jag stannade i den senare gruppen, det var nu väldigt länge sedan jag stog och hemma och svingade på gräsmattan.
Det är skymning i Jindabyne och trots det har kvällen bara börjat för lokalbefolkningen, som tycks invardera den lilla byn med regelbunda långhelger. Både i backen, matsalen och den tillhörande baren märks tydliga skillnader från torsdag till söndag, och de alltid lika trevliga australiensarna berättar gärna under en liftfärd om hur det flyr till Mt Blue Cow några gånger per år, och alltid chockas över att deras ben inte tål fler åk. Av någon anledning verkar alla dessa komma från Sydney, verkar som en stressig stad.
De senaste två dagarna har varigt en träningsdag och idag en vilodag. Träningsdagen började med en molnklädd himmel på promenaden till frukosten, så ett tjockare underställ på armarna tänkte jag naivt skulle göra dagen fantastisk. Misstag, backen ligger nämligen ovanför molnen, solen var lika strålande som vanligt, och det kändes till och från som att värmen hade ökat, bara för att reta mig lite extra efter mitt dumma tilltag på morgonkvisten. Själva träningen var, som tidigare dag, förmiddagen ägnad mittsektioner, medans vi under eftermiddagen prioriterade övre hoppet. Det började kännas under hajkingarna att det var tredje dagen på en cykel, och vissa landingar var lite tyngre än vanligt. Med bara en backfull kvar var jag självsäker inpå kicken, gick ungefär så fel man kan göra under det tricket och landade klockrent baklänges. Misstag. Det hade inte varigt fullt så illa om 1, jag inte valt att ha T-shirt, och 2, gamle canadick-coachen naturligtvis suttit i liften vid precis rätt ögonblick för att sedan ge mig ett gott skratt under tågresan ner i dalen.
Fredrik taggar
Vi följde upp passet i backen med ännu ett tungt gympass, trots de konstaterade både jag och Mr. Lauritz att vi var bra mycket piggare efter gymmet än innan. Lustigt. Never the less verkade det väldigt skönt att få sova ut lite på den efterföljande vilodagen. Nejnej, vi lämnade de små rummen kl 09.00 för ytterligare än prestige-fylld golftävling! Denna gång tog vi det så långt att vi åkte tre mil norrut, till en riktigt 18håls-bana. 35 kr för att få spela, duger. Denna gång delades vi upp i två grupper, de som ansågs ha mer erfarenhet, och de som således ansåg ha mindre erfarenhet. Jag stannade i den senare gruppen, det var nu väldigt länge sedan jag stog och hemma och svingade på gräsmattan.
Att det var 18 istället för nio hål gick tydligt att märka, koncentrationen, och därav kvalitén på slagen, gick upp och ner som vågorna utanför Hawaii. Det gick så långt att Fredrik stormade av banan, efter att upprepade gånger träffat ett träd och hamnat mer eller mindre i ursprungsläget. Norske Vinjar och Mr. Lauritz bröt sig ut från gruppen och spurtade de sista fyra hålen. Jag och Martina var därför de enda som fick en fullständ score, och där tog jag segern. Nöjd. Från den mer erfarne gruppen har jag fått höra att David fuskade, Jesper missade att skriva score, Ole storspelade, Tomas puttade som en gud, och Adam slog Janne, men det är mer eller mindre allt jag vet.
Annars går serien The Big Bang Theory varm inne i våran lilla håla, vi njuter av den gynsamma CL-lottningen och av det faktum att på tisdag börjar skolan, och vi är inte där. Nu ligger Fredrik och Martina och brottas i samma säng, bäst jag släcker ner det här och somnar. Kanske lite mer Big Bang Theory först. So long.
Ludvig
Annars går serien The Big Bang Theory varm inne i våran lilla håla, vi njuter av den gynsamma CL-lottningen och av det faktum att på tisdag börjar skolan, och vi är inte där. Nu ligger Fredrik och Martina och brottas i samma säng, bäst jag släcker ner det här och somnar. Kanske lite mer Big Bang Theory först. So long.
Ludvig
Kommentarer
Trackback
