Australien Pt. 5 (tror jag) - Bluebird, bollspel och bondgårdar
Hej och välkommen till inlägg fem!
Det är som vanligt kväll när jag väl får tid att slänga iväg mina små rader till cybervärlden, mörkt blev det för länge sedan och trots att det är första dagen på denna cykel slocknar jag snart som ett litet barn. Jag och Fredrik lyssnar på Dylan och väntar på kvällens videomöte. Det blir bara stökigare och stökigare innte i vårat lilla rum, men Martina har inte flippat ur än, så vi ser ingen anledning att ändra på någonting. än.
Det är som vanligt kväll när jag väl får tid att slänga iväg mina små rader till cybervärlden, mörkt blev det för länge sedan och trots att det är första dagen på denna cykel slocknar jag snart som ett litet barn. Jag och Fredrik lyssnar på Dylan och väntar på kvällens videomöte. Det blir bara stökigare och stökigare innte i vårat lilla rum, men Martina har inte flippat ur än, så vi ser ingen anledning att ändra på någonting. än.
Det har alltså gått tre dagar sedan sist, och här nere är jag säker på att tiden går fortare än hemma, känns som igår vi packade in våra väskor. Vi har tränat med än hälften av dagarna, och snart är det inte många åk att finslipa sig på kvar. Efter den katastrofala väderomställningen jag skrev om var solen tillbaka som om inget hänt, dagen efter. Vi uppgraderade träningen till halvåk med volter på både övre och nedre hoppet, och till slut även Off Axis på nedre. Flera av lagen, bland annat våra 30 vänner från Ryssland, har tagit sitt pick och pack och lämnat oss, och hur trevliga de än må vara är det skönt att backen inte slits så mycket varje dag. På eftermiddagarna blir den dock mer slaskig än nödvändigt, och de tappra coacherna får skotta bra länge efter sista träningsåket.
Igår var vi tillbaka på vila, och den utlovade surfingen skeppades efter uppgifter om att havet var platt som en parkeringsplats, och vi besökte återigen vår kära niohålsbana, gånger två. Solen sken som vanligt, nästan så man tröttnar på att skriva det, medans vi i tre grupper slog oss runt på de något korta hålen. En kort summering innebär att Tomas gjorde sin bästa runda på runt tio år, David gjorde tvärt om sin sämsta, Ole firade sin 19-årsdag med två jämna rundor och Adam tog den totala segern.
Idag påbörjade vi alltså en ny tredagars-cykel, och guess what, knappt ett moln på himlen, trots det hörs små viksningar om hemlängtan hos vissa lagmedlemmar. Toppas Dream fick dagen till ära en helnordisk invasion, då de kanadenska flickorna var på stranden, men medans Norge fokuserade mer på hopp fortsatte vi med halvåk, och mot slutet av dagen körde jag mina första Backfull med fortsatt åkning, på säkert fyra år. Måste erkänna mig väldigt nöjd med resultatet, om man jämför med hur de såg ut första veckan på vattenhoppet, alltid intressant att se vad man kan när man skärper sig. Vissa åk känns det som man aldrig satt sin fot i en puckelpist, och minuten senare känner man sig redo för OS-starten, vad som är klart positivt är i alla fall att den kända lägsta-nivån är betydligt högre än när vi kom, och mitt ibland svikande tålamod har lärt sig en läxa.
Vi har också fått en guidad tour i Australiens vintersport-centrum om jag förstod saken rätt, med hypermoderna gym, alla tänkbara trampetter och trampoliner, och direkt videoanalys. No offence hem till Järpen, men curlinghallen har lite kvar...
Toppa berättade också lite mer noggrant om de djur som finns här. En av världens tre farligaste ormar, världens två giftgaste spindlar, och the great white. Även om ormarna SKA sova vid den här tiden på året är det inte helt kaxigt man tar nedjoggen ute på ängen, och när det plötsligt låter i gräset några meter bort känner man sig väldigt ensam, när det enda man ser är en övergiven bondgård. Kanske ska byta joggingrunda till imorgon. Nu skall jag i vart fall avsluta det här och se om jag har några rena kläder till imorn. Troligtvis inte. Godnatt.
Ludvig
Ludvig
Kommentarer
Trackback
