ludvigfjallstrom

Hej och välkommen till förklaringen av den bästa vilodagen någonsin.

Men först ska vi gå igenom gårdagen, där jag måste börja med en mindre misstag från min sida, Per var inte på något sätt tillräckligt skadad för att stanna hemma, således blev vårt rum kallat för sjukstugan, eftersom samtliga tre innebonde hade tillräckliga skäl att inte tillbringa dagen i snön.

Solen sken igår, (nehe?), ungefär hela dagen och med oss tre skadade stannade även fys-Janne för att efter bästa förmåga påskyda läkningsprocessen. Fredrik var egentligen hel redan från morgonen, och hade lika mycket energi som vanligt. Vi lade upp dagen med ett startande gympass, för mig innebar det att gå, och stretcha.

Till lunch styrde vi mot vad som kallas världens största labyrint i trä, för det förnämliga priset av två dollar blev man insläppt i ett hav av vägar och korsningar, och efter en väl avnjuten burgare kastade vi oss in mellan trägångarna. Uppgiften var enkel, hitta utgången. Ledartyp som jag är var jag först in, och under inbillningen att jag utan tvekan skulle vara först ut hade jag ingen större struktur i vilka vägar jag tog. Det slog tillbaka direkt, när Fredrik snart stod i utkickstornet och log, vilket betydde att han var klar med uppgiften. Snart stod även Janne där uppe med ett hånflin och fotade de stackars kvarvarande vilsna men tappert sökande puckelpiståkarna.

Jag hittade igen Martina och började mer systematiskt fundera ut över vart vi hade varigt och vad vi hade för alternativ. Efter att ha blivigt hundra procent säker på att det inte fanns några alternativ kvar, lämnade jag Martina i panik och tok-kutade runt hörn efter hörn, desperat efter en ny upptäckt. Till slut hittade jag en väg vidare, och efter det dröjde det inte länge innan även jag stod uppe i tornet och njöt av den vilse Martinas uppgivna suckar. Allt som allt, kul upplevelse, men intressant på det sättet att man ville hitta slutet, men ändå inte, för då var det ju över.

Eftermiddagen var återigen gym, som för min del bestod av att gå, och stretcha, och det var under det andra gympasset en liten panik-känsla börja växa i mig. Jag har vart betydligt mer skadad än såhär, jag har missat hela försäsonger, missat tävlingar, läger, och ändå har jag aldrig vart mer stressad än nu. Jag har inte tid att vara skadad. Kanske är det för att det här är den första försäsongen jag har kört fullt ut, på flera år, och kanske för att jag är mer peppad inför säsongen än vad jag har vart på länge, men jag har svårt med tålamodet för tillfället, och då blir blogginläggen såhär långa. Tyvärr.

Så till den intressanta historien om dagens viloaktivitet. Vi hade bestämt oss för att åka till Merimbula Beach, som ligger två timmar härifrån, rakt mot kusten. Kartläsarnas kompetens är oerhört ifrågasatt, efter att vi spenderade sex timmar över berg och på smala grusvägar, med stup på ena sidan och berg på andra sidan, med Pers självsäkra röst från baksätet, det är rätt väg, jag har varigt här förut! Bland annat krockade vi nästan med en flock kossor som vandrade längs vägen, och några meter ner på sidan av vägen låg en Wolkswagen med krossade rutor.

När vi till slut såg vattnet hade klockan blivigt så mycket att vi hann bara med ett stop på donken, och tio minuters regnit fotande på stranden, där Fredrik & Martina med glädje slängde sig i vattnet, trots temperaturen. En ljusglimt var att vi faktiskt fick se delfiner, som simmade väldigt nära stranden. Sedan satte vi oss i bilen och åkte de två timmar det egentligen skulle ta, så att vi var hemma lagom till middagen, med andra ord åtta timmars bilfärd för en sliskig hamburgare och blöt sand i tio minuter. Det tyckte inte min rygg om, och inte min hjärna heller för den delen.

Just nu är jag ganska less, mest för att jag har ont, lite för att vi inte gjorde något vettigt idag, och jag undrar vad jag ska ta mig till imorn, när jag är den enda med tillräckliga skador för att inte få vara i backen. Nu ska Janne i vart fall se om vi ska göra några mer åtgärder innan kvällen är över, och sen ska jag köra in mer ström och mer piller i kroppen. Håll till godo.

Ludvig

Hej och välkommen till förklaringen av den bästa vilodagen någonsin.
..

Men först ska vi gå igenom gårdagen, där jag måste börja med en mindre misstag från min sida, Per var inte på något sätt tillräckligt skadad för att stanna hemma, således blev vårt rum kallat för sjukstugan, eftersom samtliga tre innebonde hade tillräckliga skäl att inte tillbringa dagen i snön. Adam däremot körde på som vanligt och bara därför får han en bild idag.

..

..

Solen sken igår, (nehe?), ungefär hela dagen och med oss tre skadade stannade även fys-Janne för att efter bästa förmåga påskyda läkningsprocessen. Fredrik var egentligen hel redan från morgonen, och hade lika mycket energi som vanligt. Vi lade upp dagen med ett startande gympass, för mig innebar det att gå, och stretcha.
..

Till lunch styrde vi mot vad som kallas världens största labyrint i trä, för det förnämliga priset av två dollar blev man insläppt i ett hav av vägar och korsningar, och efter en väl avnjuten burgare kastade vi oss in mellan trägångarna. Uppgiften var enkel, hitta utgången. Ledartyp som jag är var jag först in, och under inbillningen att jag utan tvekan skulle vara först ut hade jag ingen större struktur i vilka vägar jag tog. Det slog tillbaka direkt, när Fredrik snart stod i utkickstornet och log, vilket betydde att han var klar med uppgiften. Snart stod även Janne där uppe med ett hånflin och fotade de stackars kvarvarande vilsna men tappert sökande puckelpiståkarna.

Jag hittade igen Martina och började mer systematiskt fundera ut över vart vi hade varigt och vad vi hade för alternativ. Efter att ha blivigt hundra procent säker på att det inte fanns några alternativ kvar, lämnade jag Martina i panik och tok-kutade runt hörn efter hörn, desperat efter en ny upptäckt. Till slut hittade jag en väg vidare, och efter det dröjde det inte länge innan även jag stod uppe i tornet och njöt av den vilse Martinas uppgivna suckar. Allt som allt, kul upplevelse, men intressant på det sättet att man ville hitta slutet, men ändå inte, för då var det ju över.
..

Innan vi åkte hem igen passade vi på att gå ner till vattnet i det lokala Jindabyne, vilket visade sig vara otroligt vacker, som visas nedan.

..

Eftermiddagen var återigen gym, som för min del bestod av att gå, och stretcha, och det var under det andra gympasset en liten panik-känsla börja växa i mig. Jag har vart betydligt mer skadad än såhär, jag har missat hela försäsonger, missat tävlingar, läger, och ändå har jag aldrig vart mer stressad än nu. Jag har inte tid att vara skadad. Kanske är det för att det här är den första försäsongen jag har kört fullt ut, på flera år, och kanske för att jag är mer peppad inför säsongen än vad jag har vart på länge, men jag har svårt med tålamodet för tillfället, och då blir blogginläggen såhär långa. Tyvärr.
..

Så till den intressanta historien om dagens viloaktivitet. Vi hade bestämt oss för att åka till Merimbula Beach, som ligger två timmar härifrån, rakt mot kusten. Kartläsarnas kompetens är oerhört ifrågasatt, efter att vi spenderade sex timmar över berg och på smala grusvägar, med stup på ena sidan och berg på andra sidan, med Pers självsäkra röst från baksätet, det är rätt väg, jag har varigt här förut! Bland annat krockade vi nästan med en flock kossor som vandrade längs vägen, och några meter ner på sidan av vägen låg en Wolkswagen med krossade rutor.
..

När vi till slut såg vattnet hade klockan blivigt så mycket att vi hann bara med ett stop på donken, och tio minuters regnit fotande på stranden, där Fredrik & Martina med glädje slängde sig i vattnet, trots temperaturen. En ljusglimt var att vi faktiskt fick se delfiner, som simmade väldigt nära stranden. Sedan satte vi oss i bilen och åkte de två timmar det egentligen skulle ta, så att vi var hemma lagom till middagen, med andra ord åtta timmars bilfärd för en sliskig hamburgare och blöt sand i tio minuter. Det tyckte inte min rygg om, och inte min hjärna heller för den delen. Tyvärr har jag inte bilder från detta, men det har Per, och dom har han lagt upp på http://www.freeride.se/blog/freestylebloggen/
..

Just nu är jag ganska less, mest för att jag har ont, lite för att vi inte gjorde något vettigt idag, och jag undrar vad jag ska ta mig till imorn, när jag är den enda med tillräckliga skador för att inte få vara i backen. Nu ska Janne i vart fall se om vi ska göra några mer åtgärder innan kvällen är över, och sen ska jag köra in mer ström och mer piller i kroppen. Håll till godo.
..

Ludvig