ludvigfjallstrom

Hej och välkommen till andra gången jag skriver det här inlägget.
..
Efter att prognosen berättade för oss om dagens taskiga väder ändrade vi snabbt om planen och bestämde vila. Molnen samlas utanför fönstret och vi ligger i varsin säng och stretar med det halvtaskiga nätverket. Jag har nämligen redan skrivit allt detta redan, men internetguden tyckte det var passande att ta bort allting då jag försökte publicera inlägget. Dagen började annars bra med att vi skickade den årliga beställningen till vår handsk-sponsor Hestra, och för några dagar sen dök det upp en leverans från vår nya sponsor Scott, innehållande hjälmar, goggles och ryggskydd. Tack för det!

..

Jag beslöt mig förra vilodagen för att ta med nykomlingarna på en liten äventyrsfärd. Den börjar med en vanlig stig, men innan man är nere får man uppleva extrema höjder, bäckar, broar, tunnlar, klättring, nedlagda dammar och allt möjligt man kan tänkas begära. De var väldigt fascinerade tvåor jag hade med mig ner från berget. Detta illustreras på bilderna nedan. 
..
Morgonen efter stod vi som vanligt och fightades i liftköerna upp till glaciären. Det är en väldigt kaotisk tillvaro mellan de tre gondolerna, och man får vara på tårna för att få någon plats över huvud taget. De trycker in så mycket folk i varje gondol att det nästan känns som man får slåss om luften där inne, men efter mycket om och men är det naturligtvis värt det när man skådar ner över puckelpisten första gången, molnen lyser med sin frånvaro och snön är alldels lagom hård. Vi har haft de bästa träningsförhållandena på elva år om man frågar Per Spett, både vad gäller backen och vädret. Trots att backen får mer atleter i sig varje dag håller den form och stil och det är verkligen kul att åka. Vi har även vår protagrapher Alex Höken Olofsson som är här och förevigar alla ögonblick, alla snöbilder nedan är från hans lins. 

..

Inte bara solsken skall jag ta upp, sjukdomarna sprider sig i laget och senaste offret var Jens som var tvungen att stå över en dag, och ännu värre är det för Felix, som valde att överrotera kraftigt i övre hoppet och fick åka expresstransport ner till närmaste sjukhus. Där konstaterade man en bättre hjärnskakning och skidåkandet är således över för honom. För denna gång. Själv har jag en axel som krånglar och därav spenderar jag 30 minuter per kväll på Jannes bänk med nålar instuckna på strategiska ställen. Axeln tvingar mig byta ut vissa delar av fysträningen, men det påverkar inte skidåkningen och det är jag evigt tacksam för. Annars mår laget väldigt bra, det spelar mycket tvspel, det skypas hem till Sverige. Det ges massage och lagas mat, nästan så man tror man har bosatt sig här. 
..
Kanske är det luften i Zermatt, kanske är det att vi just gick in i Oktober, kanske är det något annat, men varje år får jag ett nervöst sammanbrott i den här backen. Dagar när det känns som ingenting fungerar, och som om det aldrig kommer göra det igen. Stressen och pressen blir en ond spiral som blir värre ju längre man fortsätter. Därför är det skönt att jag bevisade för mig själv att det går att vända, och allting är inte katastrof bara för att en detalj inte sitter, i ett större perspektiv är det ändå tillräckligt bra och där handlar det väl återigen om att våga vara nöjd. Säsongen kryper på, snart är det tävling och VM och allt vad det heter, och det är lätt att få panik för att man inte känner sig redo. Jesper pratar om att se det som en personlig utmaning, hur proffsig man kan vara fast det inte går som på räls. Att träna på att lyfta blicken och inte fastna i dåliga vanor. Kanske krävdes det att jag skulle bli förbannad att det skulle släppa, kanske tog jag bara en längre väg till att lyckas, jag vet inte. Men jag vet att alla negativa perioder har ett slut, jag måste bara lyfta blicken och se det. Nu har legat i sängen alldels för länge, det börjar rycka i skjutfingrarna. So long.
..
Ludvig