Australien Pt. 4 - Dimma
God kväll återigen.
Jag sitter i sängen med en dag kvar innan nästkommande vila. Ryktena säger att vi skall bege oss till stranden, och göra vad alla verkar förknippa med det här landet, surfa. Vithajarna sägs också trivas i just det området, men vi skall tydligen vara lugna, det har ju inte skett en haj-attack på två år. (Är det speciellt länge utan en hajattack?). Norge skall också närvara och jag tror det kan bli lysande.
De senaste två träningsdagarna har gett blandade resultat, igår var första dagen med Off-Axis på nedre hoppet. Efter några väl avdunkade mittpartier på förmiddagen var det lägligt att gå vidare i byggandet av det perfekta åket. Trots många bra hopp såg vi många krascher. Per har en stukad fot och har därför stått över några träningspass, Fredrik körde in en stav i höften (!?) i landningen och valda att studsa på första puckeln och ta den andra mitt på ryggen, för att sedan vikas ihop till, som han självuttryckde det, en salami-macka. Inte den liknelsen jag hade valt. Adam voltade några gånger i samma landning, jag själv gled ner för hela mittpartiet på sidan, och Jens gjorde tyvärr ingenting.
Idag var första dagen med dåligt väder, och vädergudarna sparde inte på krutet. Det var stenhårt, hård vind och dimman gjorde att man knappt såg sina egna spetsar. Plus att det blev kallt. Det positiva detta överslag förde med sig var en markant minskning av folk i backen, i kombination med att helgen tog slut var den nyss överdrivet långa kön helt obefintlig. När tåget rullade in på Blue Cow-stationen möttes vi av besked om stängda lifter över hela berget, det tog dock bara en 20 minuters uppvärmning innan allt åter var ordning, och även om åkningen var skakig och ryckig fullföljde vi träningspassen och fick till och med fram några halvåk med hopp på nedre.
Janne K stod som vanligt för daglig fys, och det ständigt återkommande men ack så roliga fotbolls-tennisen. Problemet är bara att vi börjar bli lite för bra, så matcherna blir bara längre och längre, men jag klagar inte.
Janne K stod som vanligt för daglig fys, och det ständigt återkommande men ack så roliga fotbolls-tennisen. Problemet är bara att vi börjar bli lite för bra, så matcherna blir bara längre och längre, men jag klagar inte.
Annars har Big Bang Theory-avsnitten tagit slut och ersatts av klassiska disney-filmer. Fredrik spelar mobil-spel och Jeppe pluggar körkort. Och naturligtvis, glory Man United! Åtta mål på Arsenal, det är njutning i själen det. Slänger upp en bild dedikerad Simon Blom också, den skylt som mötte oss på golfbanan.
Över och ut.
Ludvig
Ludvig
Australien Pt. 3 - Vilodagsnöje
God kväll och välkommen till mitt tredje blogginlägg!
Det är skymning i Jindabyne och trots det har kvällen bara börjat för lokalbefolkningen, som tycks invardera den lilla byn med regelbunda långhelger. Både i backen, matsalen och den tillhörande baren märks tydliga skillnader från torsdag till söndag, och de alltid lika trevliga australiensarna berättar gärna under en liftfärd om hur det flyr till Mt Blue Cow några gånger per år, och alltid chockas över att deras ben inte tål fler åk. Av någon anledning verkar alla dessa komma från Sydney, verkar som en stressig stad.
De senaste två dagarna har varigt en träningsdag och idag en vilodag. Träningsdagen började med en molnklädd himmel på promenaden till frukosten, så ett tjockare underställ på armarna tänkte jag naivt skulle göra dagen fantastisk. Misstag, backen ligger nämligen ovanför molnen, solen var lika strålande som vanligt, och det kändes till och från som att värmen hade ökat, bara för att reta mig lite extra efter mitt dumma tilltag på morgonkvisten. Själva träningen var, som tidigare dag, förmiddagen ägnad mittsektioner, medans vi under eftermiddagen prioriterade övre hoppet. Det började kännas under hajkingarna att det var tredje dagen på en cykel, och vissa landingar var lite tyngre än vanligt. Med bara en backfull kvar var jag självsäker inpå kicken, gick ungefär så fel man kan göra under det tricket och landade klockrent baklänges. Misstag. Det hade inte varigt fullt så illa om 1, jag inte valt att ha T-shirt, och 2, gamle canadick-coachen naturligtvis suttit i liften vid precis rätt ögonblick för att sedan ge mig ett gott skratt under tågresan ner i dalen.
Vi följde upp passet i backen med ännu ett tungt gympass, trots de konstaterade både jag och Mr. Lauritz att vi var bra mycket piggare efter gymmet än innan. Lustigt. Never the less verkade det väldigt skönt att få sova ut lite på den efterföljande vilodagen. Nejnej, vi lämnade de små rummen kl 09.00 för ytterligare än prestige-fylld golftävling! Denna gång tog vi det så långt att vi åkte tre mil norrut, till en riktigt 18håls-bana. 35 kr för att få spela, duger. Denna gång delades vi upp i två grupper, de som ansågs ha mer erfarenhet, och de som således ansåg ha mindre erfarenhet. Jag stannade i den senare gruppen, det var nu väldigt länge sedan jag stog och hemma och svingade på gräsmattan.
Det är skymning i Jindabyne och trots det har kvällen bara börjat för lokalbefolkningen, som tycks invardera den lilla byn med regelbunda långhelger. Både i backen, matsalen och den tillhörande baren märks tydliga skillnader från torsdag till söndag, och de alltid lika trevliga australiensarna berättar gärna under en liftfärd om hur det flyr till Mt Blue Cow några gånger per år, och alltid chockas över att deras ben inte tål fler åk. Av någon anledning verkar alla dessa komma från Sydney, verkar som en stressig stad.
De senaste två dagarna har varigt en träningsdag och idag en vilodag. Träningsdagen började med en molnklädd himmel på promenaden till frukosten, så ett tjockare underställ på armarna tänkte jag naivt skulle göra dagen fantastisk. Misstag, backen ligger nämligen ovanför molnen, solen var lika strålande som vanligt, och det kändes till och från som att värmen hade ökat, bara för att reta mig lite extra efter mitt dumma tilltag på morgonkvisten. Själva träningen var, som tidigare dag, förmiddagen ägnad mittsektioner, medans vi under eftermiddagen prioriterade övre hoppet. Det började kännas under hajkingarna att det var tredje dagen på en cykel, och vissa landingar var lite tyngre än vanligt. Med bara en backfull kvar var jag självsäker inpå kicken, gick ungefär så fel man kan göra under det tricket och landade klockrent baklänges. Misstag. Det hade inte varigt fullt så illa om 1, jag inte valt att ha T-shirt, och 2, gamle canadick-coachen naturligtvis suttit i liften vid precis rätt ögonblick för att sedan ge mig ett gott skratt under tågresan ner i dalen.
Fredrik taggar
Vi följde upp passet i backen med ännu ett tungt gympass, trots de konstaterade både jag och Mr. Lauritz att vi var bra mycket piggare efter gymmet än innan. Lustigt. Never the less verkade det väldigt skönt att få sova ut lite på den efterföljande vilodagen. Nejnej, vi lämnade de små rummen kl 09.00 för ytterligare än prestige-fylld golftävling! Denna gång tog vi det så långt att vi åkte tre mil norrut, till en riktigt 18håls-bana. 35 kr för att få spela, duger. Denna gång delades vi upp i två grupper, de som ansågs ha mer erfarenhet, och de som således ansåg ha mindre erfarenhet. Jag stannade i den senare gruppen, det var nu väldigt länge sedan jag stog och hemma och svingade på gräsmattan.
Att det var 18 istället för nio hål gick tydligt att märka, koncentrationen, och därav kvalitén på slagen, gick upp och ner som vågorna utanför Hawaii. Det gick så långt att Fredrik stormade av banan, efter att upprepade gånger träffat ett träd och hamnat mer eller mindre i ursprungsläget. Norske Vinjar och Mr. Lauritz bröt sig ut från gruppen och spurtade de sista fyra hålen. Jag och Martina var därför de enda som fick en fullständ score, och där tog jag segern. Nöjd. Från den mer erfarne gruppen har jag fått höra att David fuskade, Jesper missade att skriva score, Ole storspelade, Tomas puttade som en gud, och Adam slog Janne, men det är mer eller mindre allt jag vet.
Annars går serien The Big Bang Theory varm inne i våran lilla håla, vi njuter av den gynsamma CL-lottningen och av det faktum att på tisdag börjar skolan, och vi är inte där. Nu ligger Fredrik och Martina och brottas i samma säng, bäst jag släcker ner det här och somnar. Kanske lite mer Big Bang Theory först. So long.
Ludvig
Annars går serien The Big Bang Theory varm inne i våran lilla håla, vi njuter av den gynsamma CL-lottningen och av det faktum att på tisdag börjar skolan, och vi är inte där. Nu ligger Fredrik och Martina och brottas i samma säng, bäst jag släcker ner det här och somnar. Kanske lite mer Big Bang Theory först. So long.
Ludvig
Australien Pt. 2
God kväll och välkommen till mitt andra blogginlägg från Jindy.
Jag sitter för tillfället med sladdar på ryggen och får ganska rejäla el-tillströmmningar med jämna mellanrum, tydligen lite som TVshop-succén Abtronic, fast inte för att få vad isåfall skulle bli ryggrutor, snarare för att inte vara lika onödigt stel imorgon. Hela gänget är mer eller mindre stela, sega eller trasiga - det var ett tag sen vi dunkade puckel, och i början av säsongen sprids den välkända "puckelryggen", vilket inte är någon likhet med Quasimodo, utan en rejäl stelhet i ländryggen, vilket gör att när någon skall ta tag i något som är lokerat från midjan eller neråt ser det både ut, och känns, som man var ett tre-siffrigt antal år äldre.
Jag sitter för tillfället med sladdar på ryggen och får ganska rejäla el-tillströmmningar med jämna mellanrum, tydligen lite som TVshop-succén Abtronic, fast inte för att få vad isåfall skulle bli ryggrutor, snarare för att inte vara lika onödigt stel imorgon. Hela gänget är mer eller mindre stela, sega eller trasiga - det var ett tag sen vi dunkade puckel, och i början av säsongen sprids den välkända "puckelryggen", vilket inte är någon likhet med Quasimodo, utan en rejäl stelhet i ländryggen, vilket gör att när någon skall ta tag i något som är lokerat från midjan eller neråt ser det både ut, och känns, som man var ett tre-siffrigt antal år äldre.
Det här är PerFredrik och Tyska Martina på parkeringen.
Solen höll i sig idag, precis som alla andra dagar, dock hade vinden tilltagit mycket mer än vanligt, men vår träningsbacke låg som tur var i lä. Liften svajade på sina ställen och kylan tilltog betydligt under de tillfällen man stod, satt eller låg still. Fram till lunch piskade vi mellanpartiet och på eftermiddagen flyttade vi upp lägret till övre hoppet för första gången. Det var lite sprettigare, lite brantare landing, och lite längre tid i luften. Första backfullen var såklart lite spännande, men jag avslutade dagen med ett personbästa inom kategorin. Nöjd.
Fredrik, jag och Adam den vilde.
Ryssland hade ledigt idag, Norge, Amerika & Australien lyste eftermiddagen med sin frånvaro, vilket var ganska skönt, vi hade bra med plats att demolera första landingen efter behag. Martina med perfekta back-cross, Per med stora D-spins och jag själv med lätt nervösa backfull utgångar.
Idag har jag fått upp två bilder och är klar mycket tidigare än igår, så ska jag somna och vara piggast tänkbara inför första positions-åket imorn. So long.
Ludvig
Tomas skottar
Coach Tomas skottar snö på övre kicken.
Australien so far
Hej och välkommen!
Det här är min nystartade blogg, och den tänkte jag uppdatera med vad jag gör, vart jag är och hur träningen går mot mina mål OS 2014 och 2018. I särskilda fall kanske jag slänger med en fundering eller reflektion av någonting annat, eller ett glatt rop om United vinner, men i stora drag mina träningar och tävlingar.
Om någon som inte känner mig på något sätt skulle hitta hit tänkte jag säga att jag heter Ludvig Fjällström, är för tillfället 18 år och är puckelpist-åkare i svenska landslaget. Jag bor i Åre och går på det fyra-åriga skidgymnasiet i grannbyn Järpen.
Puckepist är en fantastisk sport av den lätta anledingen att den innehåller så många delar, att varje del av kroppen måste vara spännd till max, och att koncentrationen måste ligga på högsta nivå från början till slut. Det är snabbt, hårt och inte minst häftigt, och självklart otroligt roligt. Som Årebo låg puckelpist väldigt tillgängligt under min uppväxt, och tur är väl det, annars hade jag nog aldrig varigt där jag är idag.
Så som första inlägg tänkte jag skriva vad som händer just nu. Om någon missat mina kära lagmedlemmars dagliga uppdateringar (per bloggar på freeride, martina kör på martinaschriwer.blogspot.com och adam har aroundadam.wordpress.com) så börjar jag med en kort summering av läget.
Vi befinner oss i Jindabyne, Australien, på träningsläger inför säsongen, där tanken är att vi ska börja bygga upp det tävlingsåk som förhoppningsvis ger bra resultat under vintern. Vi är sex atleter, två coacher och en fysio, samlade på tre simpla rum på The Station strax utanför centrum. Även lagen från Norge och Canada bor längs gatan, men väl i backen träffar vi även ryssar, enstaka amerikaner och lovade australiensare.
Vi tillbringar tre och en halv vecka i den 3500 personer stora byn, allt för att vara så förberedda som möjligt när tävlingskaoset brakar lös. Backen heter Toppas Dreams efter den legendariske Australiensaren, och den är minst sagt fantastisk. Dock börjar den bli hyffsat uppkörd, inget att förvånas över med tanke på antal åk den utsätts för varenda dag. Hoppen likaså välbyggda och den evigt stekande solen gör landingarna relativt barmhärtiga för eventuella snedsteg i luften. Dom enda moln man kan skåda är lång bort över bergstopparna, vilket förvirrar klädvalet på mornarna, då den inte speciellt långa promenaden till frukosten alltid kantas av frost och kyla. Dessutom har städerskorna en förkärlek för att stänga av vårt element medans vi är på berget, och Fredrik har en förkärlek för att glömma att han tidigare öppnat fönstret.
Förutom intensiv träning i backen har vi fys och rörlighet med vår trogne grek Janne K, som består av allt men stenhårt gym och fotbollstennis. Jesper är fantastisk i sin nya roll som Tomas sidekick i coach-staben och möjligheterna känns maxade för att nå bra resultat!
Det enda som saknas från mig just nu är lite diciplin att gå och sova, vilket gör att min första blogginlägg tar slut nu, och då har jag ändå inte lyckats få in en enda bild, jag får titta mer på det imorgon. Godnatt så länge.
Ludvig
Det här är min nystartade blogg, och den tänkte jag uppdatera med vad jag gör, vart jag är och hur träningen går mot mina mål OS 2014 och 2018. I särskilda fall kanske jag slänger med en fundering eller reflektion av någonting annat, eller ett glatt rop om United vinner, men i stora drag mina träningar och tävlingar.
Om någon som inte känner mig på något sätt skulle hitta hit tänkte jag säga att jag heter Ludvig Fjällström, är för tillfället 18 år och är puckelpist-åkare i svenska landslaget. Jag bor i Åre och går på det fyra-åriga skidgymnasiet i grannbyn Järpen.
Puckepist är en fantastisk sport av den lätta anledingen att den innehåller så många delar, att varje del av kroppen måste vara spännd till max, och att koncentrationen måste ligga på högsta nivå från början till slut. Det är snabbt, hårt och inte minst häftigt, och självklart otroligt roligt. Som Årebo låg puckelpist väldigt tillgängligt under min uppväxt, och tur är väl det, annars hade jag nog aldrig varigt där jag är idag.
Så som första inlägg tänkte jag skriva vad som händer just nu. Om någon missat mina kära lagmedlemmars dagliga uppdateringar (per bloggar på freeride, martina kör på martinaschriwer.blogspot.com och adam har aroundadam.wordpress.com) så börjar jag med en kort summering av läget.
Vi befinner oss i Jindabyne, Australien, på träningsläger inför säsongen, där tanken är att vi ska börja bygga upp det tävlingsåk som förhoppningsvis ger bra resultat under vintern. Vi är sex atleter, två coacher och en fysio, samlade på tre simpla rum på The Station strax utanför centrum. Även lagen från Norge och Canada bor längs gatan, men väl i backen träffar vi även ryssar, enstaka amerikaner och lovade australiensare.
Vi tillbringar tre och en halv vecka i den 3500 personer stora byn, allt för att vara så förberedda som möjligt när tävlingskaoset brakar lös. Backen heter Toppas Dreams efter den legendariske Australiensaren, och den är minst sagt fantastisk. Dock börjar den bli hyffsat uppkörd, inget att förvånas över med tanke på antal åk den utsätts för varenda dag. Hoppen likaså välbyggda och den evigt stekande solen gör landingarna relativt barmhärtiga för eventuella snedsteg i luften. Dom enda moln man kan skåda är lång bort över bergstopparna, vilket förvirrar klädvalet på mornarna, då den inte speciellt långa promenaden till frukosten alltid kantas av frost och kyla. Dessutom har städerskorna en förkärlek för att stänga av vårt element medans vi är på berget, och Fredrik har en förkärlek för att glömma att han tidigare öppnat fönstret.
Vi har än så länge haft en vilodag där golf blev the main event. Med hyrda klubbor avgjordes en högst intern prestige-tävling på Jindabynes egen niohålsbana. Lagen delades upp i Coach Tomas med lille Fredrik, ett litet medellag med hyffsat erfarenhet i båda parter. Självutnämnde golfproffset Jens parades ihop med förstagångs-spelaren Martina, och den nyligen elitsatsande Adam. Sista laget innehöll Coach "Inte så bra tålamod"-Jesper, och Fysion Jane, vilket var ett osäkert kort på grund av ovisshet om eventuell erfarenhet. Hade inte sistnämda lag tappat bort scorekortet på sista Tee hade nog vinnaren stått klar, men tävlingen räknades ogiltig och vi lämnade den soliga banan i förtvivlan.
Förutom intensiv träning i backen har vi fys och rörlighet med vår trogne grek Janne K, som består av allt men stenhårt gym och fotbollstennis. Jesper är fantastisk i sin nya roll som Tomas sidekick i coach-staben och möjligheterna känns maxade för att nå bra resultat!
Det enda som saknas från mig just nu är lite diciplin att gå och sova, vilket gör att min första blogginlägg tar slut nu, och då har jag ändå inte lyckats få in en enda bild, jag får titta mer på det imorgon. Godnatt så länge.
Ludvig
