ludvigfjallstrom

Hej!
..

Inser att det var 22 dagar sedan jag senast postade någonting, då vi precis skulle ge oss ut i backen i Deer Valley. Nu sitter jag i ett snöigt och mörkt Åre och har börjat planera för nästa veckas resa till Ryssland. Deer Valley blev väl aldrig någon direkt hit för mig, även om stället var hur fantastiskt som hellst lyckades jag inte få ner helåken när det gällde och lyckades bli enda svensk som missade finalen. Lärde mig nog mycket av det. 

..

Jens är som bekant innehavare av ett trasigt nyckelben och även om man var med i backen och gjorde en och annan 360 kan han inte träna för fullt. Adam har lyst med sin frånvaro på grund av ett skadat knä. Veronica började veckan bra med föll också bort som offer för knäskada, och själv lyckades jag att få en blödning i axeln, helt utan anledning. Trots detta har träningen gått bra, tjejerna har tränat längdhopp och jag, Spettan och Freddan och Jullan har förflyttat oss mellan de olika spåren och finslipat våra egna små problem. Baronen von Stedink passade på att komma upp och påpeka dessa problem, och jag är väldigt nöjd med utvecklingen, trots axeln. Det känns som vi är redo att komma iväg och tävla igen, och denna gång är det självaste OS-byn från 2014, Sotji som står på tur. Visserligen EuropaCup, men ryktena säger att hela världen vill kolla in backen inför mästerskapen, så konkurrensen blir nog lika stenhård som vanligt. 
..
Annars går vi i skolan, passar på att spela så mycket musik som möjligt och blir världsmästare på skate 3 på xbox. Igår samlades nästa hela freestyle-sverige, pensionerade och aktuella, för att fira John Duvas nya självbetitlade album, som ser ut som följer.

..

Kolla upp dem på spotify eller köp en skiva rent av, det är sjukt värt. Unikare sound har jag aldrig hört och stämningen på grappa igår var magisk. Väl värt att vakna med nackspärr och utan röst. Från och med att vi landar i Ryssland kommer jag fortsätta blogga som vanligt, men här hemma finns det helt enkelt inte så mycket att skriva om. Det är mycket folk, mycket snö och väldigt skönt att få stanna upp lite, men för varje dag som går blir jag mer och mer taggad att få åka iväg och tävla igen. Det är inte långt ifrån att bli rätt bra. Nu ska jag lyssna på mer John Duva och somna. På återseende. 
..
Ludvig

Hejhej!
..
Läser att Sverige har köldrekord just idag och det verkar bara bli värre. Glad om jag får stanna här så länge som möjligt, men imorgon är det hemgång vare sig vi vill eller inte, och the life on the road är för denna gång över. Men först till vad som har hänt, och vad som komma skall. I förrgår hade vi första tävlingsdagen, under the lights som kommentatorn kallade det, och det var sannerligen en upplevelse. Såhär såg backen ut under finalen.

..

..

För Sveriges del är vi glada för Pers finalplats och Fredriks 27de placering. Själv pajade man allt några meter från startlinjen, kommer in i obalans i första hoppet och det är sannerligen otroligt att jag fick ner det hoppet på fötter. Hursom kunde jag inte åka vidare, men ångrar att jag inte försökte. Jag åkte dessutom utanför pliktporten och fick därför klassifikationen DNF, Did Not Finish. Väldigt nöjd med den träning jag har gjort i den här backen och tar med mig det till idag.

..

Mest glada var vi dock åt att Vinjar kom till final. Glada som alltid stod vi och hejade ner hans finalåk, och trots en mindre miss på andra hoppet fick han bra poäng och som första åkare ställde han sig såklart som ledare. Ingen av oss kunde då gissa att när resten av åkarna kommit ner hade han bara blivit slagen av tre stycken, och var därmed i superfinal. Jag tror att både han och Norge, och Sverige för den delen, hade vart nöjd bara där, men det var inte över. Mr. Deenen missade lite och Vinjar kunde enkelt plocka tredjeplatsen och tog därmed den första norksa medaljen på 19 år i en världscup. Jag vet jag vet, han är inte svensk, han är skitlång och ingen förstår vad han säger, men vi har åkt skidor men han i många år och hela Norge och Sverige var fullkomligt lyriska när Vinjar tog sina skidor och travade in på prispallen. Hedvig fällde några tårar. Grattis Vinjar.

..

..

För er som har koll vet ni vad resten av bilden innebär, för er resterande kan jag berätta att Mikael Kingsbury tog sin sjätte raka seger och har därmed tangerat världsrekordet från Jeremy Bloom. Bredvid står OS-guld-medaljören Alex Bilodeau och ser måttligt glad ut. Ikväll kan Mikael, eller Kingan som vi brukar säga, ta sin sjunde raka seger och därmed bli historisk. Killen är född -92. Det är nästan elakt. Snart ska vi ta nästa tävling, men först en bild på damernas prispall, som också är väldigt intressant, med en Australiensisk tjej på tredje plats, Britteny Cox! De andra är vinnaren Hannah Kearney, som nu gick upp i 13 raka segrar. Och Heather McPhie på silverplatsen.

..

..

Så ikväll är det parralelltävling. Nytt format, 32 till final. Både jag och de andra åkarna har räknat ut att ja, det är mycket lättare att kvala. Högst troligt får man möta Kingan eller nån annan läskigt snabb snubbe och så kommer man landa i övre landningen och se hur dom står och väntar på en i målområdet. Nejdå, klar överdrigt, och får jag bara ner mina åk som jag vill kommer jag vara väldigt nöjd oavsett placering. Alla träningar har gått fantastiskt bra och som nummer 39 idag finns det ingen anledning att inte plocka ner exakt ett sånt åk jag gjorde igårkväll på träningen. Det gäller bara att jag ska förstå det. Tävlingen är också avslutning på Amerika. Slut på restaurangmat, slut på hotellrum, flygplatser, hyrbilar, väskor och slut på snö. I två veckor, sedan åker vi till Sochi och kollar in OS-backen, men det är en annan historia. Snart ska jag gå till backen, och det är nog hög tid att kolla vart mina googles ligger egentligen. Så önska oss lycka till, för nu kör vi.

..

Svenska startnr: 
Veronica 1
Julia 32

Per 16

Emil 34

Adam 37

Ludvig 39

Fredrik 42.

..

Ludvig

Hej!

..

Ligger för tillfället i vad man lätt skulle kunna missta för en hög med ved, men det är faktiskt en säng, och jag känner fortfarande doften av klor från jacuzzin några meter bort. Deer Valley beskrivs lite som en fin golfklubb, fast med skidor istället för goldklubbor och snö istället för gräs. Allting är fancy, dyrt och en smula konservativt. Turisterna verkar komma från alla möjliga hörn av världen, och väljer Park City och Deer Valley för snökvalitén och kanske för att göra av med lite pengar. Vill man köpa en villa här få man hosta upp 50 miljoner dollar, liftkorten kostar 100 dollar per dag och snowboardåkare är bannade, det är inte fint nog. Mitt i allt detta finns en väldigt lång, väldigt snygg, väldigt känd och väldigt svår puckelbacke. Nerifrån ser den ut såhär.

..

..

Det var inte helt enkelt att ta sig hit dock, ett överbokat plan gjorde att vi nästan behövde lämna Tomas i Calgary, och när till slut alla var på plats var mer än hälften av bagaget kvar i Denver. Under natten lyckades flygbolaget lämna några få väskor hos oss på Quality Inn i Salt Lake City. Dagen efter var vi tvungna att besöka flygplatsen ytterligare en gång innan alla hade fått både skidor och väskor. Men jag är inte förvånad, flygplanen var så små att det knappt fanns plats att sitta. Till slut rullade vi i vart fall in i Park City och till de utan tvekan bästa boenden på världscupen.

..

Jag, Emil och Freddan delar på tre våningar, med generösa utrymmen i både vardagsrum och kök. Vi har fyra badrum, jacuzzi och en TV man får nackspärr av om man ska läsa texten. Varje dag kommer det dessutom personal som byter ut handdukar, diskar och ser till att vi mår allmänt bra. Men det är minsann inte bara här man blir mottagen som en sultan, i backen är de mer än nöjda att få ha oss och är alltid lika vältaliga när man glider förbi. Såhär såg backen ut från första hoppet, under dagens inspektion.

..

..

Backen har definitivt sina svårigheter. Ingången på försa hoppet bjuder nästan på ett drop, och mittpartiets pucklar bjuder ibland på överaskningar i form av plötsliga isfläckar eller djupa gropar. Dessutom är backen så lång att varje åk är som två vanliga. Lägg till den höga höjden och man känner sig som en gammal rökare när man försöker lyssna på coacherna och hitta något syre samtidigt. Imorn är första tävlingsdagen och för oss är den på eftermiddagen/kvällen. Träningen börjar fem lokal tid vilket gör att klockan är runt 01 hemma i Sverige.

Veronica 21, Julia 32, Per 25, Emil 35, Adam 38, Ludvig 39 och Fredrik 48.