Stockholm with the eyes of a lantis
Jag önskar läsaren av denna rad en trevlig kväll.
Idag har jag gått vilse fem gånger, Roshana gick inte vidare i idol och min tandborste är trasig.
Igår fortsatte vi med testerna, och efter lite stånk och stön tryckte vår käre lagmedlem Fredrik upp 100 kg i liggande ställning. Duktig pojke. I spänsttesterna slog Emil nästan i taket, och under sprinten såg man bara ett rött litet streck innan han stod 30 meter bort och tyckte att det gick lite långsamt. Jag själv var också hyffsad nöjd med dessa tester, när vi ställde oss på startlinjen till den 200 meter långa löpbanan, redo för 3000 meters plågning. Avslutade vistelsen med personsämsta på cooper, men är ändå nöjd över lag, och kan ju alltid skylla på att jag tryckte upp så mycket i knäböjen dagen innan.
Efter lunch styrde vi stegen in mot den centralare delen av staden, och vandrade i sommarvärmen gata upp och gata ner. Passade på att överblicka statusen hos några gamla vänner, innan jag och servis-proffset Lucas avslutade med middag och biljard på det geniala konceptet Biljardpalatset. Var efter dessa timmar mycket trygg i mitt lokalsinne, och försäkrade mig själv om att de vilsna dagarna var över. Tog aldrig i trä.
Klockan nio imorse samlades vi återigen i Bosöns träningslokaler för att träna teknik i de gym-övningar som enligt planen ska göra oss till världsmästare. Lite finlir på diverse och några nya övningar var en lysande avslutning på dessa dagar, och efter lunchen får vi återigen in till staden. Med detta besök följde självklart en mängd nya lärdommar, som hur dyrt kaffe kan vara fast man fortfarande ser botten i koppen, eller att man kan hamna en hel stadsdel åt fel håll, fast man besökte den där idiotiska parken dagen innan. Fredrik gillar dock sin nya tröja, och jag fick fika, så man ska väl inte klaga. Stockholm känns ändå väldigt stereotypiskt, det känns som att de verkligen försöker leva upp till fördommarna, och jag påmindes om en klockren kommentar av Henrik Schyffert som jag råkade höra när jag vandrade förbi TV:n här om dagen. "Den svenske mannens jobb, det är att sitta på X2000, och fika". Kul också att svänga förbi Williams tillfälliga hem och spela lite på gitarren med tusen funktioner, får mig att sakna hemmet efter bara några dagar.
Jag är dålig på att fota, men blaskigt kaffe har ni nog sett förr. Imorgon ska vi flyga till Schweiz, jag kanske tar en bild där istället, fast Matterhorn har ni nog också sett. Tänkte försöka få med en perfekt backfull istället, det har ni inte sett, än.
Över och ut
Ludvig
Idag har jag gått vilse fem gånger, Roshana gick inte vidare i idol och min tandborste är trasig.
Igår fortsatte vi med testerna, och efter lite stånk och stön tryckte vår käre lagmedlem Fredrik upp 100 kg i liggande ställning. Duktig pojke. I spänsttesterna slog Emil nästan i taket, och under sprinten såg man bara ett rött litet streck innan han stod 30 meter bort och tyckte att det gick lite långsamt. Jag själv var också hyffsad nöjd med dessa tester, när vi ställde oss på startlinjen till den 200 meter långa löpbanan, redo för 3000 meters plågning. Avslutade vistelsen med personsämsta på cooper, men är ändå nöjd över lag, och kan ju alltid skylla på att jag tryckte upp så mycket i knäböjen dagen innan.
Efter lunch styrde vi stegen in mot den centralare delen av staden, och vandrade i sommarvärmen gata upp och gata ner. Passade på att överblicka statusen hos några gamla vänner, innan jag och servis-proffset Lucas avslutade med middag och biljard på det geniala konceptet Biljardpalatset. Var efter dessa timmar mycket trygg i mitt lokalsinne, och försäkrade mig själv om att de vilsna dagarna var över. Tog aldrig i trä.
Klockan nio imorse samlades vi återigen i Bosöns träningslokaler för att träna teknik i de gym-övningar som enligt planen ska göra oss till världsmästare. Lite finlir på diverse och några nya övningar var en lysande avslutning på dessa dagar, och efter lunchen får vi återigen in till staden. Med detta besök följde självklart en mängd nya lärdommar, som hur dyrt kaffe kan vara fast man fortfarande ser botten i koppen, eller att man kan hamna en hel stadsdel åt fel håll, fast man besökte den där idiotiska parken dagen innan. Fredrik gillar dock sin nya tröja, och jag fick fika, så man ska väl inte klaga. Stockholm känns ändå väldigt stereotypiskt, det känns som att de verkligen försöker leva upp till fördommarna, och jag påmindes om en klockren kommentar av Henrik Schyffert som jag råkade höra när jag vandrade förbi TV:n här om dagen. "Den svenske mannens jobb, det är att sitta på X2000, och fika". Kul också att svänga förbi Williams tillfälliga hem och spela lite på gitarren med tusen funktioner, får mig att sakna hemmet efter bara några dagar.
Jag är dålig på att fota, men blaskigt kaffe har ni nog sett förr. Imorgon ska vi flyga till Schweiz, jag kanske tar en bild där istället, fast Matterhorn har ni nog också sett. Tänkte försöka få med en perfekt backfull istället, det har ni inte sett, än.
Över och ut
Ludvig
The blogg is back and running
Hejhejhallå!
Jag sitter för tillfället i olympiahuset på Bosön, eftersom internet i rum 413 inte alls fungerar, trots att det är i utmärkt skick bara två meter bort. Lustigt. Bosön är då sveriges olympiska center med alla former av träningsmöjligheter, kontor, konferenslokaler, och rum för alla atleter att spendera natten i under vistelena. Hela dagen är det mycket folk i omlopp men runt lunchen är det garanterat mest, när den ganska stora matsalen i princip var full. Proffsigheten går nästan att ta på, och de tar väl hand om oss nere i gymlokalerna.
Under senaste två veckorna har jag inte skrivigt ett enda ord, av den enkla anledningen att jag inte gjort någonting av intresse. Som trea på vårat fyraåriga gymnasium har jag tränat på förmiddagarna, och haft vanliga lektioner på eftermiddagarna. Vi har försökt att komma ikapp vad vi missade under Australien-resan, och läxat upp de nya små puckelpistarna. Inget man gör på en eftermiddag visade det sig. Har också fått min nya skidor, och tackar såklart min sponsor Hanson, som ligger mitt på torget för dessa. Ska bli kul att se va de går för.
Vi landade imorse i ett soligt Stockholm, och det kändes som att flyga tillbaka i tiden lite efter att kylan på allvar har lagt sig över hembyn. Trots de säger ryktena att snön kommer dröja, vi får hoppas att de, som oftast, är felaktiga. Idag har vi testat knäböj, frivändning, gripen, chins, dips, brutalbänk och 150 meters idioten. Sjukt nöjd efter att ha höjt resultaten i alla moment utom ett, trots att ryggen har spökat lite från och till. Över lag verkar alla nöjda med sina resultat, trots att vissa hoppade över några deler, på grund av skador.
Jag har inga bilder från detta, men de brukar ej heller vara speciellt vackra poseringar man fångar med kameran, så jag spar det till nästa vecka, när vi hoppas att kunna stå bar-über med solen i ögonen och Matterhorn i bakgrunden. Nu ska jag visa Emil vem som är bäst på trackmania, hur han kan ha fått för sig att det finns alternativ är och förblir ett mysterium.
Håll till godo
Ludvig
Australiens sista inlägg
Hejhej och välkommen till det sista inlägget från Australien.
Jag sitter för tillfället i ett stort shopping-område mitt i Syndeys flygplats och väntar på att få flyga hem, medans de andra spanar in Victorias Secret. Här finns allt mellan designkläder och starksprit, precis som vanliga flygplatser alltså. Vi har ungefär en resa på ungefär 20 timmar framför oss, men så länge jag slipper skrikande barn tror jag att det ska gå ganska bra.
Jag sitter för tillfället i ett stort shopping-område mitt i Syndeys flygplats och väntar på att få flyga hem, medans de andra spanar in Victorias Secret. Här finns allt mellan designkläder och starksprit, precis som vanliga flygplatser alltså. Vi har ungefär en resa på ungefär 20 timmar framför oss, men så länge jag slipper skrikande barn tror jag att det ska gå ganska bra.
Vi har de senaste två dagarna varit inne i Sydney, och bodde i området Kings Cross, där man fick mindre delikata erbjudanden under de senare timmarna. Resten av staden är dock fantastisk, speciellt från utkickstornet Sydney Tower, som på 309 meter ger en ganska bra bild av centrum. Andra minnesvärda platser är såklart hamnen, med Operahuset, Darling Harbour med ett stort köpcentrum och div. parker och fontäner och annat kul. Imorse drog vi en ganska snabb visit till Bondi Beach, en surfstrand med klart godkända vågor, en spektakulär skate-park innehållande galna 10-åringar.
Det klart häftigaste från den här staden var såklart slutspelsmatchen i rugby mellan Tigers och Dragons. Ställningen såg bra ut i halvtid för drakarna men de orkade inte hela vägen och tillslut vann Tigers med 21-12, till våran stora besvikelse. Även om jag inte alltid förstod reglerna eller vad som hände var det otroligt häftigt och man fick självklart en skön sammhörighet med de andra Dragons-fansen inne på OS-stadion. Det var runt 50 000 åskådare inne på OS-stadion från 2000 men trots det var det ganska långt ifrån fullt. Publiken lyckades föra ett ordentligt liv ändå, och det kändes som på film med mascotar, cheerleaders och huliganer.
Uppdaterar detta inlägg med lite bilder när jag väl har kommit hem, men sen tänker jag ta en bloggpaus medans jag är hemma, och se vad jag har att göra i skolan. Ni som har tyckt att detta har varigt en bra idé får titta in igen från den 27 sep, då vi påbörjar nästa resa.
Ludvig
Uppdaterar detta inlägg med lite bilder när jag väl har kommit hem, men sen tänker jag ta en bloggpaus medans jag är hemma, och se vad jag har att göra i skolan. Ni som har tyckt att detta har varigt en bra idé får titta in igen från den 27 sep, då vi påbörjar nästa resa.
Ludvig
Australien Pt. 8 - Rehab, Regn & Rugby
Godkväll och välkommen till det åttonde inlägget från rum 345-3.
..
..
Med bara en träningsdag kvar sprider sig lyckan över gruppen, samma middag och en halvtaskig frukost i över tre veckor blir tillslut en smula... värdelöst. Det märks dock att säsongen håller på att ta slut, middagsutbudet är plötsligt hälften så stort, och vi är inte bara det sista puckelpist-laget kvar, den totala folkmängden är kraftigt förminskad. Kan tänka mig att det även beror på att det fantastiska vädret vi fått leva med plötsligt slog över till vad vi kallar Åre-väder, eftersom det förändras ungefär med en timmas mellanrum.
..
Det är inte alltid tokigt att vara skadad.
..
Gårdagen var min första som ensam skadad, och då tog jag tillfället i akt att städa upp lite hemma på rummet, första gången sen ankomsten, det kändes vettigt med tre dagar kvar. Sedan gjorde jag tre fyspass hemma på golvet, innan resten av truppen rullade tillbaka från berget och vi tog en gemensam omgång på gymmet. Per körde bland annat något challenge där han skulle göra 1000 armhävningar på 90 minuter om jag förstod saken rätt. Fråga honom hur det gick. Som alltid hade jag en kväll-genomgång av ryggen med Janne och vi konstaterar nöjda att det går ungefär så fort det möjligen kan göra, och åt helt rätt håll. Tryckte naturligtvis i mer piller och mer ström innan läggdags. ..
Jag vaknade imorse till ett smattrande mot taket och trodde till en början att dagen skulle vara fasligt likt den föregående. Knappt hade jag satt mig på sängkanten innan Fredrik öppnar dörren och slänger in pjäxorna. Tydligen har regnet och en tillhörande vind satt stopp för alla lift-åkande aktiviteter uppe på Blue Cow, och två timmar efter avfärd var alltså hela gänget nere på The Station igen. Coacherna bestämde kvickt att vi återigen skulle besöka gymmet, och efter lite svettande tog vi lunch nere på centrum. På eftermiddagen vandrade jag och Martina ut på ängarna bakom huset, för att hålla igång cirkulationen, för ryggens skull. Den lokala Känguru-klubben hade årsmöte vid första stängslet, bygdens Hästförening var ute på motionsrunda längs stängsel nummer två. Vi valde att göra ninjasparkar.
..
..
Regnet övertog tyvärr ganska snabbt, solen gick i moln, vinden tilltog, vi vandrade kvickt hemmåt. Nu lyssnar vi till Magnus Betnér i bakgrunden till bloggandet, och jag tror de flesta redan har börjat förbereda sig för våra två dagar i Sydney, där vi bland annat kommer besöka slutspelen i Australian Rugby League, matchen mellan Tigers och Dragons. Jesper beslutade tidigt att Sverige är Dragons-supporters, och han gick så pass långt att släta till hela ansiktet utom mustaschen för att bli, som han kallade det, Sydney-fin. Jag är helt säker på att det kommer bli sjukt kul, nu ska jag ta min tredje promenad för dagen, eftersom det inte dröjer länge från våran hemkomst till nästa läger. Tänker inte låta den här ryggen stå ivägen för nånting, eller lite mer delikat, "Pain is temporary, glory is forever". Över och ut.
Ludvig
Ludvig
Australien Pt. 7 - Om att vara skadad och att svänga fel
Hej och välkommen till förklaringen av den bästa vilodagen någonsin.
Men först ska vi gå igenom gårdagen, där jag måste börja med en mindre misstag från min sida, Per var inte på något sätt tillräckligt skadad för att stanna hemma, således blev vårt rum kallat för sjukstugan, eftersom samtliga tre innebonde hade tillräckliga skäl att inte tillbringa dagen i snön.
Solen sken igår, (nehe?), ungefär hela dagen och med oss tre skadade stannade även fys-Janne för att efter bästa förmåga påskyda läkningsprocessen. Fredrik var egentligen hel redan från morgonen, och hade lika mycket energi som vanligt. Vi lade upp dagen med ett startande gympass, för mig innebar det att gå, och stretcha.
Till lunch styrde vi mot vad som kallas världens största labyrint i trä, för det förnämliga priset av två dollar blev man insläppt i ett hav av vägar och korsningar, och efter en väl avnjuten burgare kastade vi oss in mellan trägångarna. Uppgiften var enkel, hitta utgången. Ledartyp som jag är var jag först in, och under inbillningen att jag utan tvekan skulle vara först ut hade jag ingen större struktur i vilka vägar jag tog. Det slog tillbaka direkt, när Fredrik snart stod i utkickstornet och log, vilket betydde att han var klar med uppgiften. Snart stod även Janne där uppe med ett hånflin och fotade de stackars kvarvarande vilsna men tappert sökande puckelpiståkarna.
Jag hittade igen Martina och började mer systematiskt fundera ut över vart vi hade varigt och vad vi hade för alternativ. Efter att ha blivigt hundra procent säker på att det inte fanns några alternativ kvar, lämnade jag Martina i panik och tok-kutade runt hörn efter hörn, desperat efter en ny upptäckt. Till slut hittade jag en väg vidare, och efter det dröjde det inte länge innan även jag stod uppe i tornet och njöt av den vilse Martinas uppgivna suckar. Allt som allt, kul upplevelse, men intressant på det sättet att man ville hitta slutet, men ändå inte, för då var det ju över.
Eftermiddagen var återigen gym, som för min del bestod av att gå, och stretcha, och det var under det andra gympasset en liten panik-känsla börja växa i mig. Jag har vart betydligt mer skadad än såhär, jag har missat hela försäsonger, missat tävlingar, läger, och ändå har jag aldrig vart mer stressad än nu. Jag har inte tid att vara skadad. Kanske är det för att det här är den första försäsongen jag har kört fullt ut, på flera år, och kanske för att jag är mer peppad inför säsongen än vad jag har vart på länge, men jag har svårt med tålamodet för tillfället, och då blir blogginläggen såhär långa. Tyvärr.
Så till den intressanta historien om dagens viloaktivitet. Vi hade bestämt oss för att åka till Merimbula Beach, som ligger två timmar härifrån, rakt mot kusten. Kartläsarnas kompetens är oerhört ifrågasatt, efter att vi spenderade sex timmar över berg och på smala grusvägar, med stup på ena sidan och berg på andra sidan, med Pers självsäkra röst från baksätet, det är rätt väg, jag har varigt här förut! Bland annat krockade vi nästan med en flock kossor som vandrade längs vägen, och några meter ner på sidan av vägen låg en Wolkswagen med krossade rutor.
När vi till slut såg vattnet hade klockan blivigt så mycket att vi hann bara med ett stop på donken, och tio minuters regnit fotande på stranden, där Fredrik & Martina med glädje slängde sig i vattnet, trots temperaturen. En ljusglimt var att vi faktiskt fick se delfiner, som simmade väldigt nära stranden. Sedan satte vi oss i bilen och åkte de två timmar det egentligen skulle ta, så att vi var hemma lagom till middagen, med andra ord åtta timmars bilfärd för en sliskig hamburgare och blöt sand i tio minuter. Det tyckte inte min rygg om, och inte min hjärna heller för den delen.
Just nu är jag ganska less, mest för att jag har ont, lite för att vi inte gjorde något vettigt idag, och jag undrar vad jag ska ta mig till imorn, när jag är den enda med tillräckliga skador för att inte få vara i backen. Nu ska Janne i vart fall se om vi ska göra några mer åtgärder innan kvällen är över, och sen ska jag köra in mer ström och mer piller i kroppen. Håll till godo.
Ludvig
Hej och välkommen till förklaringen av den bästa vilodagen någonsin.
..
..
Men först ska vi gå igenom gårdagen, där jag måste börja med en mindre misstag från min sida, Per var inte på något sätt tillräckligt skadad för att stanna hemma, således blev vårt rum kallat för sjukstugan, eftersom samtliga tre innebonde hade tillräckliga skäl att inte tillbringa dagen i snön. Adam däremot körde på som vanligt och bara därför får han en bild idag.
..
..
Solen sken igår, (nehe?), ungefär hela dagen och med oss tre skadade stannade även fys-Janne för att efter bästa förmåga påskyda läkningsprocessen. Fredrik var egentligen hel redan från morgonen, och hade lika mycket energi som vanligt. Vi lade upp dagen med ett startande gympass, för mig innebar det att gå, och stretcha.
..
..
Till lunch styrde vi mot vad som kallas världens största labyrint i trä, för det förnämliga priset av två dollar blev man insläppt i ett hav av vägar och korsningar, och efter en väl avnjuten burgare kastade vi oss in mellan trägångarna. Uppgiften var enkel, hitta utgången. Ledartyp som jag är var jag först in, och under inbillningen att jag utan tvekan skulle vara först ut hade jag ingen större struktur i vilka vägar jag tog. Det slog tillbaka direkt, när Fredrik snart stod i utkickstornet och log, vilket betydde att han var klar med uppgiften. Snart stod även Janne där uppe med ett hånflin och fotade de stackars kvarvarande vilsna men tappert sökande puckelpiståkarna.
..
..
Jag hittade igen Martina och började mer systematiskt fundera ut över vart vi hade varigt och vad vi hade för alternativ. Efter att ha blivigt hundra procent säker på att det inte fanns några alternativ kvar, lämnade jag Martina i panik och tok-kutade runt hörn efter hörn, desperat efter en ny upptäckt. Till slut hittade jag en väg vidare, och efter det dröjde det inte länge innan även jag stod uppe i tornet och njöt av den vilse Martinas uppgivna suckar. Allt som allt, kul upplevelse, men intressant på det sättet att man ville hitta slutet, men ändå inte, för då var det ju över.
..
..
Innan vi åkte hem igen passade vi på att gå ner till vattnet i det lokala Jindabyne, vilket visade sig vara otroligt vacker, som visas nedan.
..
..
..
Eftermiddagen var återigen gym, som för min del bestod av att gå, och stretcha, och det var under det andra gympasset en liten panik-känsla börja växa i mig. Jag har vart betydligt mer skadad än såhär, jag har missat hela försäsonger, missat tävlingar, läger, och ändå har jag aldrig vart mer stressad än nu. Jag har inte tid att vara skadad. Kanske är det för att det här är den första försäsongen jag har kört fullt ut, på flera år, och kanske för att jag är mer peppad inför säsongen än vad jag har vart på länge, men jag har svårt med tålamodet för tillfället, och då blir blogginläggen såhär långa. Tyvärr.
..
..
Så till den intressanta historien om dagens viloaktivitet. Vi hade bestämt oss för att åka till Merimbula Beach, som ligger två timmar härifrån, rakt mot kusten. Kartläsarnas kompetens är oerhört ifrågasatt, efter att vi spenderade sex timmar över berg och på smala grusvägar, med stup på ena sidan och berg på andra sidan, med Pers självsäkra röst från baksätet, det är rätt väg, jag har varigt här förut! Bland annat krockade vi nästan med en flock kossor som vandrade längs vägen, och några meter ner på sidan av vägen låg en Wolkswagen med krossade rutor.
..
..
När vi till slut såg vattnet hade klockan blivigt så mycket att vi hann bara med ett stop på donken, och tio minuters regnit fotande på stranden, där Fredrik & Martina med glädje slängde sig i vattnet, trots temperaturen. En ljusglimt var att vi faktiskt fick se delfiner, som simmade väldigt nära stranden. Sedan satte vi oss i bilen och åkte de två timmar det egentligen skulle ta, så att vi var hemma lagom till middagen, med andra ord åtta timmars bilfärd för en sliskig hamburgare och blöt sand i tio minuter. Det tyckte inte min rygg om, och inte min hjärna heller för den delen. Tyvärr har jag inte bilder från detta, men det har Per, och dom har han lagt upp på http://www.freeride.se/blog/freestylebloggen/
..
..
Just nu är jag ganska less, mest för att jag har ont, lite för att vi inte gjorde något vettigt idag, och jag undrar vad jag ska ta mig till imorn, när jag är den enda med tillräckliga skador för att inte få vara i backen. Nu ska Janne i vart fall se om vi ska göra några mer åtgärder innan kvällen är över, och sen ska jag köra in mer ström och mer piller i kroppen. Håll till godo.
..
..
Ludvig
Australien Pt. 6 - Solsken, skador & skandaler
Hej och välkommen till den sjätte uppdateringen från Jindabyne.
..
Som rubriken antyder har vi både positiva och inte lika positiva rapporter att avlägga. Om vi börjar från början innehöll dagen, utan förvåning, en stor mängd solsken. Det var dessutom näst intill vindstilla, och kladdet innanför jackan var mer påtagligt än någonsin. Alla kvarvarande lag hade träning på schemat idag, men det var för dens skull aldrig trångt, mer socialt. Toppa hade använt sina kontakter på berget och med hjälp av en pistmaskin och tillhörande förare kört rakt över sista partiet, flyttat lite snö fram och tillbaka, till den grad att landningen var brantare, men ändå helt platt när det gäller pucklar. Detta öppnade möjligheter för större luftfärder än tidigare, och vår norske kollega Tevje slänge rent av av en dubbel backflip, till den förbigående liftens stora förtjusning. Tyvärr ingen bild på detta, men lite åkning kan vi bjuda på.
..
..
Till nästa punkt på rubriken har vi en tung dag gällande den fysiska formen på flera i vårt lag. Per har återigen slagit till sin fot och kommer stanna hemma från backen imorn. Likaså Martina som länge haft problem med nacken och var tvungen att ta ut extra vila för att orka med sista dagarna. Min andra rumskamrat Fredrik har sträckt någon del av ljumsken om jag har förstått saken rätt, det verkar inte vidare allvarligt, men för säkerhets skull stannar även han hemma under morgondagen. Jag själv har ju länge haft en ryggskada som ställt till det för mig fram och tillbaka, men jag tycker att det, under lägrets gång, försökt att vara min kompis på alla sätt.
..
På eftermiddagen idag skulle vi återigen göra den mytomspunna backfullen på övre hoppet, och kaxig från förra träningens succé i ämnet, tvekade jag inte en sekund på vägen in mot kicken. I min eget sinne hade jag alldeles lagom mycket rotation i avgången, videon visar tyvärr något annat. Jag var så pass säker att jag skulle landa klockrent, att jag inte ens kopplade när min ena skida landa med långsidan neråt, och inte förrän skrapsåren på hakan var färdigskrapade och snön innanför kläderna börjat smälta, insåg jag vart jag låg någonstans. Nåväl, inte ska väl detta förstöra dagen, jag dunkade ner till Tomas och tyckte det var självklart att ett till hopp måste göras. Sagt och gjort, några minuter senare stod jag där uppe igen. Inte riktigt lika kaxig, men väldigt sugen på att lyckas. Avgången återigen lite för sen, men den här gången var jag fullt medveten och drog in benen lite för att komma runt till en vettig landningsposition. Och shmack, där kändes det som att ryggen gick av på minst fyra ställen. Jag bromsade in, stannade på första puckeln, tittade upp på Greken Janne och sa högt och tydligt "Aj, Janne, det där gjorde skitont".
..
Det var någonstans mitt under den landningen som min rygg bestämde sig för att det fick vara nog, och gick in i strejk. Jag lyckades få med mina prylar till tåget med hjälp av värktabletter, låg på golvet hela resan ner till parkeringen, och sen fick jag ordinationen att gå ut och gå. Jag önskar nästan att någon skulle filmat den kvarten det tog för mig klä på mig, för jag han ligga i väldigt många konstiga vinklar för att inte böja mig och ändå lyckas dra på mig någonlunda vettiga plagg. Under några sekunder försökte jag knyta skon med bara en hand, jag vet inte hur det är med resten av världen, men jag klarar verkligen inte av det.
Så morgondagen kommer inte bestå av backen för mig heller, däremot kommer vi besöka gymmet två gånger, försöka röra på sig så mycket som möjligt, få behandlingar av Janne K, och försöka se något positivt i vad som hänt.
..
Vi måste dock upp imorgon lika tidigt som alla andra mornar, eftersom frukosten har en tydlig stängningstid. Så nu får det vara nog för idag, som den sista delen av mitt rubrik antyder skall jag här komma med någon slags skandal. Tyvärr har det inte hänt så mycket av den sorten, det skulle väl vara Jens nya frisyr. Jens själv verkar nöjd, men mest nöjd är nog den norske skaparen, fast hon verkade ganska nöjd med Jens redan innan. Min käre fader skickade mig en hälsning och tyckte att jag hade lite för många stavfel, ni får ursäkta detta. Heja Sverige inatt förresten. Godnatt.
Ludvig
Ludvig
Australien Pt. 5 (tror jag) - Bluebird, bollspel och bondgårdar
Hej och välkommen till inlägg fem!
Det är som vanligt kväll när jag väl får tid att slänga iväg mina små rader till cybervärlden, mörkt blev det för länge sedan och trots att det är första dagen på denna cykel slocknar jag snart som ett litet barn. Jag och Fredrik lyssnar på Dylan och väntar på kvällens videomöte. Det blir bara stökigare och stökigare innte i vårat lilla rum, men Martina har inte flippat ur än, så vi ser ingen anledning att ändra på någonting. än.
Det är som vanligt kväll när jag väl får tid att slänga iväg mina små rader till cybervärlden, mörkt blev det för länge sedan och trots att det är första dagen på denna cykel slocknar jag snart som ett litet barn. Jag och Fredrik lyssnar på Dylan och väntar på kvällens videomöte. Det blir bara stökigare och stökigare innte i vårat lilla rum, men Martina har inte flippat ur än, så vi ser ingen anledning att ändra på någonting. än.
Det har alltså gått tre dagar sedan sist, och här nere är jag säker på att tiden går fortare än hemma, känns som igår vi packade in våra väskor. Vi har tränat med än hälften av dagarna, och snart är det inte många åk att finslipa sig på kvar. Efter den katastrofala väderomställningen jag skrev om var solen tillbaka som om inget hänt, dagen efter. Vi uppgraderade träningen till halvåk med volter på både övre och nedre hoppet, och till slut även Off Axis på nedre. Flera av lagen, bland annat våra 30 vänner från Ryssland, har tagit sitt pick och pack och lämnat oss, och hur trevliga de än må vara är det skönt att backen inte slits så mycket varje dag. På eftermiddagarna blir den dock mer slaskig än nödvändigt, och de tappra coacherna får skotta bra länge efter sista träningsåket.
Igår var vi tillbaka på vila, och den utlovade surfingen skeppades efter uppgifter om att havet var platt som en parkeringsplats, och vi besökte återigen vår kära niohålsbana, gånger två. Solen sken som vanligt, nästan så man tröttnar på att skriva det, medans vi i tre grupper slog oss runt på de något korta hålen. En kort summering innebär att Tomas gjorde sin bästa runda på runt tio år, David gjorde tvärt om sin sämsta, Ole firade sin 19-årsdag med två jämna rundor och Adam tog den totala segern.
Idag påbörjade vi alltså en ny tredagars-cykel, och guess what, knappt ett moln på himlen, trots det hörs små viksningar om hemlängtan hos vissa lagmedlemmar. Toppas Dream fick dagen till ära en helnordisk invasion, då de kanadenska flickorna var på stranden, men medans Norge fokuserade mer på hopp fortsatte vi med halvåk, och mot slutet av dagen körde jag mina första Backfull med fortsatt åkning, på säkert fyra år. Måste erkänna mig väldigt nöjd med resultatet, om man jämför med hur de såg ut första veckan på vattenhoppet, alltid intressant att se vad man kan när man skärper sig. Vissa åk känns det som man aldrig satt sin fot i en puckelpist, och minuten senare känner man sig redo för OS-starten, vad som är klart positivt är i alla fall att den kända lägsta-nivån är betydligt högre än när vi kom, och mitt ibland svikande tålamod har lärt sig en läxa.
Vi har också fått en guidad tour i Australiens vintersport-centrum om jag förstod saken rätt, med hypermoderna gym, alla tänkbara trampetter och trampoliner, och direkt videoanalys. No offence hem till Järpen, men curlinghallen har lite kvar...
Toppa berättade också lite mer noggrant om de djur som finns här. En av världens tre farligaste ormar, världens två giftgaste spindlar, och the great white. Även om ormarna SKA sova vid den här tiden på året är det inte helt kaxigt man tar nedjoggen ute på ängen, och när det plötsligt låter i gräset några meter bort känner man sig väldigt ensam, när det enda man ser är en övergiven bondgård. Kanske ska byta joggingrunda till imorgon. Nu skall jag i vart fall avsluta det här och se om jag har några rena kläder till imorn. Troligtvis inte. Godnatt.
Ludvig
Ludvig
