Solnedgång och konstsnö
Godkväll!
Jag och Julia sitter i våran röda hörnsoffa och smaskar i oss de sista godisarna från bilfärden, en mix med allt från Dire Straits till Peter Lemarc i högtalaren och ett påtagligt mörker utanför fönstret. Min telefon som ska vara så smart vill fortfarande inte dela med sig av de eminenta bilderna, men jag bjuder ändå på två stycken tagna med ingen mindre än Fredrik Sätherberg bakom spakarna. Den första är från resan!
Jag och Julia sitter i våran röda hörnsoffa och smaskar i oss de sista godisarna från bilfärden, en mix med allt från Dire Straits till Peter Lemarc i högtalaren och ett påtagligt mörker utanför fönstret. Min telefon som ska vara så smart vill fortfarande inte dela med sig av de eminenta bilderna, men jag bjuder ändå på två stycken tagna med ingen mindre än Fredrik Sätherberg bakom spakarna. Den första är från resan!
..
..
Idag har vi havt två pass med flats, det vill säga positionsåk, inte i en platt backe, en lutande, men utan pucklar. Hopp-coach Lars var väldigt nöjd med dagens väder, som om det inte hade varit för all snörök från de tungt arbetande maskinerna, hade varit nästan utopiskt. Ingen vind, solen längs horisonten som på film, minus åtta grader, måste antecknas som nytt rekord i Ruka-historien.
..
..
Mina skidor har fortfarande semester, så Jens kolfiber-plankor fick duga idag, klar skillnad men må hända nyttig omväxling! Vårt enda feminina sällskap stod för kvällsmåltid som uppfyllde alla krav! Till kaffet hade vi upptaktsmöte om morgondagens prestigefyllda positionåks-tävling där den vandrande ko-klockan kan få byta ägare. Tidigare vinnare är Jens, Emil och Fredrik, men ingen har ägt den mer än en gång.
..
Andra rapporter kan lyda om att backen byggs på torsdag, vår förra coach lag tyckte lägenheterna var för små och flyttade bort, Per är nöjd med sina nya lagg, Julia borstar tänderna och hoppar upp och ner vid tanken på mer Lemarc. Per hälsar Crazy Bananas. Resten har jag ingen koll på för tillfället, så det bli imorgon, stay cool!
..
Ludvig
Sweden officially in Ruka, men laggen i München
Tjohej.
Klockan är här snart halv ett och vi har precis förtärt äkta svenskt halvfabrikat från Haparanda och diskuterat om kvart i nio eller tio i nio är den optimala tiden att vakna, eller vilken som är den bästa väcknings-metoden. Kylen är smockfull, väskorna halvöppna, mörkret påtagligt och laget laddat. Både Per och Jesper, som nu börjat bli till Åren, ser även detta ställe som att komma hem, trots vädret och mörkret, men tittar man på backen förstår man varför ingen klagar, dessutom ligger temperaturen runt -5, och inte -25 vilket brukar vara mer normalt såhär i december.
Klockan är här snart halv ett och vi har precis förtärt äkta svenskt halvfabrikat från Haparanda och diskuterat om kvart i nio eller tio i nio är den optimala tiden att vakna, eller vilken som är den bästa väcknings-metoden. Kylen är smockfull, väskorna halvöppna, mörkret påtagligt och laget laddat. Både Per och Jesper, som nu börjat bli till Åren, ser även detta ställe som att komma hem, trots vädret och mörkret, men tittar man på backen förstår man varför ingen klagar, dessutom ligger temperaturen runt -5, och inte -25 vilket brukar vara mer normalt såhär i december.
..
..
Så idag åkte vi i total blindness från Åre till Järpen, sov sedan från Järpen till Östersund, flög till Stockholm och hann precis in på nästa plan mot Luleå. Efter att ha slocknat innan vi ens lämnade marken var lyckan enorm när jag vaknade och vi redan landat, score! Förvåningen var värre när jag klev in på Arlanda igen, vi hade alltså bara vart uppe och vänt, för att sedan landa och vandra in på exakt samma gate som tidigare. Inte helt tokigt att få hinna med en liten lunch i väntan på nästa avgång. Så väl i Luleå kom allas väskor och allas skidor, och Jens hade till och med koll på pjäxorna, men det sista och självklart mest vitala skidfodralet kom aldrig rullandes genom den lilla plastförsedda öppningen. Kort snack med trevlig tjänsteman och vi lämnade Luleå i två hyrbussar, med inget mer än ett telefonnr.
..
Haparandra bjöd traditionsenligt på lunch och en strips-portion avsedd för en cyklop. Under handlingen på Ica Maxi ringde flygplatsen och berättade glatt att skidorna hittats igen i München, och kommer förhoppningsvis nästkommande dag. Hur exakt fick dom för sig att skicka prylarna dit?..
Runt sju timmar senare var i vart fall framme i Ruka, och jag, Spettet och Julia packade oss in i en övervåning strax utanför centrum. Min nya telefon sammarbetar inte alls med datorn så några bilder som jag själv tagit får ni vänta med, men jag tror Adam har en ny häftig videoblogg på gång, bland annat visade han mig hemligheten bakom en PowerBall, och på ett av flygen vaknade jag med en penna i näsan. Vad nu detta ger för nöje. Imorn ska vi på snö, och det känns som att hela laget är ungefär hur taggade som hellst, därför är det dags för mig att sova. Håll till godo.
..
Ludvig
Vinterland
Hejhej!
Skillnaden mellan föregående morgon och dagens morgon var helt klart betydande. Inte bara var det plötsligt ljust och trevligt, någon hade dessutom bestämt sig för att det äntligen skulle få bli vinter även hemma hos Fjällströms. Det var ett sant nöje att få sopa av bilen och skaka av skorna innan man fick åka iväg. Ungefär såhär såg det ut imorse.
..
..
Så imorn bär det av, efter att ha följt damernas WC i slalom idag infann sig skidsuget direkt och bara känslan att packa väskan inför första tävlingen gör en lite extra taggad. Ruka brukar sin vana trogen vara mörkt, kallt, tyst och alldeles underbart. En av de bästa backarna som finns, med världens bästa motstånd, kan inte bli annat än succé. Ska bara skruva åt bindningarna och ta på en extra tröja så ter sig resten naturligt. Och bara en sån sak som att det är WC-premiär.
Internet där uppe brukar vara dugligt, så jag kommer fortsätta rapportera vem som gör vad, varför och vad vi får för resultat, lets go get them.
Ludvig
Ludvig
Back to reality
Tillbaka till verkligenhten, välkommen hit.
..
Vad är verkligheten? Jag föredrar att kalla det skidsäsongen, och beroende på hur man ser det har den faktiskt äntligen börjat, även om snön lyser med sin frånvaro trots dagarnas gång. Här hemma i Åre blir ändå varje morgon vitare och vitare, och den som väntar på något gott...
..
Som planerat ligger bloggen väldigt lågt under den tiden jag är hemma, men på grund av den tidigare nämda snöbristen har jag vart hemma längre än planerat, så jag kände mig tvungen att komma igång här igen. De senaste veckorna har jag, Kalv-Emil och Jens härjat på med skolgången, tränat trampolin och fysik med gymnasiet, och bara väntat på att få dra på pjäxorna igen. Fredrik säger också att han har gått i skolan, men hans syns sällan. Per har vart gruvarbetare i Kiruna, Adam har börjat videoblogga, Julia har tränat med oss och Martina kan man läsa om i DN, eller på hennes egen blogg som finns länkad längst ner i detta inlägg.
..
Så tiden gick, dagar blev veckor, veckor blev månader, och så när hoppet var som minst gick ryktena om en 100% sprutad snöhög i vemdalen som inte vore helt omöjlig att bygga en kick på. Sagt och gjort, Fripps från gymnsiet tog ansvaret och pistmaskinen och snart fanns där både transition, kick och landning. I två dagar pendlade hela landslaget och hela skidgymnasiet ner till Whovalley för att få komma igång med sina hopp inför säsongen. I vissa fall även ny utrustning, typ nya hjälmar och googles från POC. Handskar från Hestra och skidorna som vanligt fixade från Hanson. Jens är dessutom först att köra med puckelskidor i kolfiber.
..
..
Många hopp blev det och ingen lift fanns tillgänglig, men traskandet håller igång kroppen och värmen. Ingen trick var väl perfekt från start men det fanns klar förbättring hos alla på bara två dagar och inför måndagens avfärd känner man sig lite lugnare. På måndag är det alltså dags för tävlingssäsong, på riktigt. Ruka står som vanligt för premiären, och det är en kall och mörk liten by i norra finland, men backen har högsta klass. Hela landslaget följer med och är lika taggade som alltid att slå ner både amerikaner, fransmän och allt vad som kan tänkas dyka upp.
..
Mycket annat har jag inte att komma med, snöbristen för i alla fall med sig att det fortfarande går att spela fotboll i konstgräset i Duved, mycket nöje. Per har gjort sig av med biker-mustaschen, Jeppe har tagit bort allt hår. Fredrik har ett förhållande med en tjej (?!) och Emil har inte blivigt ett dugg längre. Tack för mig.
Jajust, länkarna.
aroundadam.wordpress.com
martinaschriwer.blogspot.com
Mycket annat har jag inte att komma med, snöbristen för i alla fall med sig att det fortfarande går att spela fotboll i konstgräset i Duved, mycket nöje. Per har gjort sig av med biker-mustaschen, Jeppe har tagit bort allt hår. Fredrik har ett förhållande med en tjej (?!) och Emil har inte blivigt ett dugg längre. Tack för mig.
Jajust, länkarna.
aroundadam.wordpress.com
martinaschriwer.blogspot.com
Över och ut
Ludvig
Ludvig
Hänger på Bosön
Tjena och välkommen till en spontan bildlös lägesrapport från den yngre delen av Svenska Puckelpistlandslaget.
I vanliga fall uppdaterar jag ju enbart denna sida men hur duktiga vi är på våra läger, men jag tänkte att dagens och morgondagens övningar är ju högst puckelrelaterade så det förtjänar omvärlden att ta del av. Jag, Jens och Fredrik tog alltså flyget tidigt imorse ner till Stockholm och Arlanda för att besöka den obligatoriska Kick-offen som tillhör Topp & Talang-programmet hos SOK som vi så lyckligtvis får ta del av. Efter att ha gått fel både en och två gånger i storstaden (som börjar bli en vana) lyckades vi komma fram till Bosön med två minuter kvar till start. Bra för oss. Vi genomför hela kursen med två eminenta fri-idrottare, Michell och Nicklas, båda från Stockholm ursprungligen, och en Uppsala-född skytte (skytinna) vid namn Terese, om hon skulle ha H eller inte i namnet sa hon aldrig.
Så idag började vi klockan 13, fick lite information om vad vi skulle göra och strax satte vi igång på riktigt. Rickard Nilsson som länge hållit i lagets fys-träning pratade om träningsupplägg, en nio-fingrad bandyspelare svepte igenom stöd från Adecco angående Jobb & Skola vid sidan av sporten, Olle pratade om idrott i största allmänhet, men specifikt att skräddarsy sin miljö och personerna runt omkring en för att maximera möjligheterna till ett bra resultat. Allting såklart mycket givande och tänkvärt. Vi parades i lika omgångar ihop med de andra tre och utbytte tankar, erfarenheter och förslag för att sedan ge en beskrivning av varje persons förutsättningar till OS-pallen.
Timmarna flög iväg och plötslig var det middag och installation i nattens sovrum, sedan samlades vi för att lyssna på den lätt legendariske Stefan Holm. Hade för mig att han skulle va kort, men han var nog längre än mig. Han berättade om det mesta från sin karriär, blandat med bilder och funderingar, tips och råd, humor och fakta, och hans förkärlek för statistik. Kanske den bästa föreläsningen någonsin, vill man inte ta OS-guld efter det där är det nåt fel. Han svarade även gärna på frågor och bröt på genomgående värmlänska. Enligt tradition skulle alla komma på en riktigt nördig fråga inom en viss gren till en avslutade frågesport, gissa en gång vem som hade alla rätt. Men väldigt inspirerande och roligt.
Nu sitter jag i någon slags sällskapsrum, eftersom jag varken har dator eller nåt smart telefon med mig, men vaktmästaren lät mig sitta kvar hela natten om det krävdes, väldigt sympatisk man. Dock börjar morgondagens kurs kvart över åtta, så sämnen när nog behövas om man ska lyckas ta in allting vettigt imorgon igen. Så vi avslutar med Mr. Holms troligen bästa fråga, hur vill jag komma ihåg mig själv om 15-20 år? Vill jag ha en medalj mindre på väggen och veta att jag fuskade med träningen i oktober. Tänkvärt.
Och Emil, jag har försökt göra texten större, det går inte.
Vi hörs igen
Ludvig
I vanliga fall uppdaterar jag ju enbart denna sida men hur duktiga vi är på våra läger, men jag tänkte att dagens och morgondagens övningar är ju högst puckelrelaterade så det förtjänar omvärlden att ta del av. Jag, Jens och Fredrik tog alltså flyget tidigt imorse ner till Stockholm och Arlanda för att besöka den obligatoriska Kick-offen som tillhör Topp & Talang-programmet hos SOK som vi så lyckligtvis får ta del av. Efter att ha gått fel både en och två gånger i storstaden (som börjar bli en vana) lyckades vi komma fram till Bosön med två minuter kvar till start. Bra för oss. Vi genomför hela kursen med två eminenta fri-idrottare, Michell och Nicklas, båda från Stockholm ursprungligen, och en Uppsala-född skytte (skytinna) vid namn Terese, om hon skulle ha H eller inte i namnet sa hon aldrig.
Så idag började vi klockan 13, fick lite information om vad vi skulle göra och strax satte vi igång på riktigt. Rickard Nilsson som länge hållit i lagets fys-träning pratade om träningsupplägg, en nio-fingrad bandyspelare svepte igenom stöd från Adecco angående Jobb & Skola vid sidan av sporten, Olle pratade om idrott i största allmänhet, men specifikt att skräddarsy sin miljö och personerna runt omkring en för att maximera möjligheterna till ett bra resultat. Allting såklart mycket givande och tänkvärt. Vi parades i lika omgångar ihop med de andra tre och utbytte tankar, erfarenheter och förslag för att sedan ge en beskrivning av varje persons förutsättningar till OS-pallen.
Timmarna flög iväg och plötslig var det middag och installation i nattens sovrum, sedan samlades vi för att lyssna på den lätt legendariske Stefan Holm. Hade för mig att han skulle va kort, men han var nog längre än mig. Han berättade om det mesta från sin karriär, blandat med bilder och funderingar, tips och råd, humor och fakta, och hans förkärlek för statistik. Kanske den bästa föreläsningen någonsin, vill man inte ta OS-guld efter det där är det nåt fel. Han svarade även gärna på frågor och bröt på genomgående värmlänska. Enligt tradition skulle alla komma på en riktigt nördig fråga inom en viss gren till en avslutade frågesport, gissa en gång vem som hade alla rätt. Men väldigt inspirerande och roligt.
Nu sitter jag i någon slags sällskapsrum, eftersom jag varken har dator eller nåt smart telefon med mig, men vaktmästaren lät mig sitta kvar hela natten om det krävdes, väldigt sympatisk man. Dock börjar morgondagens kurs kvart över åtta, så sämnen när nog behövas om man ska lyckas ta in allting vettigt imorgon igen. Så vi avslutar med Mr. Holms troligen bästa fråga, hur vill jag komma ihåg mig själv om 15-20 år? Vill jag ha en medalj mindre på väggen och veta att jag fuskade med träningen i oktober. Tänkvärt.
Och Emil, jag har försökt göra texten större, det går inte.
Vi hörs igen
Ludvig
Avskedskväll
Hej!
Naturligtvis inleds dagens blogginlägg med ett segerrop för Sverige som just piskade Holland i EM-kvalet. Många verkar tycka detta är lite casual, men nja, det är stort, för att vara sverige, i fotboll. Jag är stolt att vara svensk idag. Utopiskt.
De i princip lovade öppet idag, så vi tog vårt pick och pack, lagade extra matsäck för att utnyttja hela dagens längd, och ställde oss i kö till den första etappen. En kabinfärd senare är världsbilden upp och ner och ingen lift kommer gå på hela dagen, eftersom vändhjulen är täckta med is. Så vi for upp en lift till, hämtade skidor och stavar från förrådet och vandrade ledsamt hem igen för att börja packa ihop inför hemfärden. Det är ganska skön utsickt där uppe.
Naturligtvis inleds dagens blogginlägg med ett segerrop för Sverige som just piskade Holland i EM-kvalet. Många verkar tycka detta är lite casual, men nja, det är stort, för att vara sverige, i fotboll. Jag är stolt att vara svensk idag. Utopiskt.
..
Vad händer annars, igår var hör och häpna stängt, så vi spelade fotboll, tränade bål och pluggade företagsekonomi hela dagen lång. Trots att vädret ser så bra ut här nere från dalen är det tydligen något helt annat efter de tre kabinerna. Tur att jag och Kalven är så löjligt smarta att vi krossar varje kapitel i FE-boken. De i princip lovade öppet idag, så vi tog vårt pick och pack, lagade extra matsäck för att utnyttja hela dagens längd, och ställde oss i kö till den första etappen. En kabinfärd senare är världsbilden upp och ner och ingen lift kommer gå på hela dagen, eftersom vändhjulen är täckta med is. Så vi for upp en lift till, hämtade skidor och stavar från förrådet och vandrade ledsamt hem igen för att börja packa ihop inför hemfärden. Det är ganska skön utsickt där uppe.
..
Vi passade dock på att använda dagen till det mesta för att inte gå av i besvikelsen, så vi började med att besöka det lokala gymmet i utkanten av byn. Kändes väl mest som ett fängelse och doftade nybliven tonårings-rum. På väggarna satt halvnakna 90-talsbilder och byggde på det snurriga intrycket. Sjukt tung benpass och så satte vi av hem igen. Mascot radade upp alla för porträtt-fotografering i solen, oduschad och ljuskänslig var en sådär kombination, när jag inte kunde ha ögonen öppna mot solen tillräckligt länge för ett knapptryck. Men fick en bra lagbild till slut, som ni ser lnedaför stycket här. Eftermiddagen ängades åt tennis och åter tennis, alla möjliga kombinationer av lag och slag.
..
..
Så imorgon runt 05.30 påbörjar vi hemresan, vilken beräknas avslutas runt 20.00 hemma i Åre och såklart upp till skolan dagen därpå, vi har fem veckor med fysträning och trampolin framför oss innan nästa läger hemma i Vemdalen, men så taggad som jag är på att få börja tävla kommer tiden nog gå fortare än Bolt, så länge han inte tjuvstartar. Men en så tidig uppstidig kräver en rättvis insomning, och därför startar jag min sista natt i Schweiz för i år, precis just nu.
Ludvig
Ludvig
Zermatt - Modifiering
Hej igen!
Idag har vi gjort massor med roliga saker, fast beskedet om de återigen stängda backarna förstörde morgonen fatalt. Som dagen innan samlades vi följaktligen kl 11 för fysträning på konstgräsplanen vid foten av berget. Spänst och snabbhet och explosivitet stod på dagens schema, men anpassad efter puckelåkning enligt konstens alla regler. Det tog ingen lång stund innan solen sken som föregående vecka, och värmen kröp fram, snön smälte och vi bara föreställde oss hur nysnön uppe på glaciären hade känts. Såhär såg gårdagens fysträning ut.
Idag har vi gjort massor med roliga saker, fast beskedet om de återigen stängda backarna förstörde morgonen fatalt. Som dagen innan samlades vi följaktligen kl 11 för fysträning på konstgräsplanen vid foten av berget. Spänst och snabbhet och explosivitet stod på dagens schema, men anpassad efter puckelåkning enligt konstens alla regler. Det tog ingen lång stund innan solen sken som föregående vecka, och värmen kröp fram, snön smälte och vi bara föreställde oss hur nysnön uppe på glaciären hade känts. Såhär såg gårdagens fysträning ut.
..
..
Vi avbröt träningen för lite fotboll där det var jämt in i det sista men mitt lag fick till slut se sig besegrat. Fortsättningen bestod av diverse bålövningar, innan vi kompletterade med ett sprint/reaktion/explosivitets-pass designat av Skidgymnasie-coachen och Snowroller-stuntmannen Fredrik Fripps Andersson.
Tillbaka till lägenheten för lunch innan vi i solens sken vandrade ner mot centrum och hade ett lömskt snöbollskrig i väntan på att beachvolleyboll-planen skulle bli ledig. I den kalla sanden slängde vi oss för full hals och en timme senare kändes det som att jag var en del av sahara. Tyvärr offrade sig Höken (Alexander) snäppet för hårt och har nu lindat handen rejält, låt oss hoppas att det inte är allvarligt.
Han har på något sätt tur i oturen, för halva gänget åker nämligen hem med 06-tåget imorgon. Tanken var att de skulle stanna lika länge som vi andra, men boendet gick inte att få så länge, tråkigt men inte mycket att göra, så två av våra fem lägenheter kommer imorgon demoleras av okända typer. Extra tråkigt eftersom de missar vad som troligen kommer bli två löjligt bra dagar i nysnön, om liften öppnar de vill säga.
Nu ska vi naturligtvis komma till dagens höjdpunkt, och värd för denna är ingen mindre än Per Axel Håkan Spett! Som ni kanske vet ser Per vanligtvis ut såhär.
Tillbaka till lägenheten för lunch innan vi i solens sken vandrade ner mot centrum och hade ett lömskt snöbollskrig i väntan på att beachvolleyboll-planen skulle bli ledig. I den kalla sanden slängde vi oss för full hals och en timme senare kändes det som att jag var en del av sahara. Tyvärr offrade sig Höken (Alexander) snäppet för hårt och har nu lindat handen rejält, låt oss hoppas att det inte är allvarligt.
Han har på något sätt tur i oturen, för halva gänget åker nämligen hem med 06-tåget imorgon. Tanken var att de skulle stanna lika länge som vi andra, men boendet gick inte att få så länge, tråkigt men inte mycket att göra, så två av våra fem lägenheter kommer imorgon demoleras av okända typer. Extra tråkigt eftersom de missar vad som troligen kommer bli två löjligt bra dagar i nysnön, om liften öppnar de vill säga.
Nu ska vi naturligtvis komma till dagens höjdpunkt, och värd för denna är ingen mindre än Per Axel Håkan Spett! Som ni kanske vet ser Per vanligtvis ut såhär.
..
..
..
Men kaksmulorna och andningssvårigheterna blev till slut för mycket och vi påbörjade en världsomspännande modifiering. Uppdelade i olika etapper, dessa följer nedan.
..
..
..
Moddar lite
..
..
Och har har vi honom!
..
..
Bland det vackraste någonsin.
Så vad händer mer, vi har två dagar kvar, hoppas vi. Emil tycker vi ska äta tacos frukost/lunch/middag tills vi åker. Emil är dessutom vinnaren av den första koklockan, efter två deltävlingar där Lasse var enväldig dommare, denna gång gick de ut på att stå på händer, och att göra ljushopp. Emil vann två och två och låter därför nu som en ko när han går förbi. Detta är då ett vandringspris som kommer få en ny eller samma ägare under nästa läger. Kul idé. Förra året tog jag alltid med alldeles för mycket kläder på alla resor, nu har jag gjort precis tvärtom två läger i rad. Känns mindre fräscht att dra på svettiga saker direkt efter duschen. Tur jag har kavajen att resa i. Men i den händelse att backen faktiskt är öppen imorn måste jag slockna nu, och kommer vakna i chock imorgon, och se Per. Fin kille.
Över och ut
Ludvig
Över och ut
Ludvig
Zermatt - Vila, vila & vila
Välkomna skall ni våras, att låta er begrunda och avundas det totalt meningslösa innehållet i alla nästkommande rader.
Vi har nämligen haft ofrivillig ledighet i två dagar. Detta beroende på omslag i väder, vind, vatten och vulkaner. Bara de två förstnämda stämmer. Temperaturen har markant sjunkit till oroväckande -15, och nederbörd, dimma och vind ställer till det rejält för de stackars liftarna. Jag som aldrig förr sett denna by täckt i snö var vädligt förundrad när jag klev ut på balkongen vid frukosttid. Om någon känner Fredrik Sätherberg på facebook kan denne för nöjes skull jämföra bilden nedan, och den han lade ut för några dagar sedan.
Vi har nämligen haft ofrivillig ledighet i två dagar. Detta beroende på omslag i väder, vind, vatten och vulkaner. Bara de två förstnämda stämmer. Temperaturen har markant sjunkit till oroväckande -15, och nederbörd, dimma och vind ställer till det rejält för de stackars liftarna. Jag som aldrig förr sett denna by täckt i snö var vädligt förundrad när jag klev ut på balkongen vid frukosttid. Om någon känner Fredrik Sätherberg på facebook kan denne för nöjes skull jämföra bilden nedan, och den han lade ut för några dagar sedan.
..
..
Naturligtvis måste vi förklara, ingen i detta lag har någonting emot snö, tvärt om, det är nog precis vad isfläcken vi tränar på behöver. Men att missa två dagar i sträck när man närmar sig säsong, det är inte vad vi kallar optimalt, men bör heller inte vara någon katastrof. Som de sympatiska coacherna påminner oss, det är länge kvar tills vi ska vara på toppen, det vore ju bara slöseri att köra så bra nu.
..
Men självklart sitter du som läsare och dregglar och skakar av nyfikenhet, "vad gör ni på en vilodag egentligen?". Jodu, nu ska du få höra. Vi har gjort precis så lite som möjligt. Förutom de obligatoriska promenaderna för att hålla kroppen i trim har vi spelat dataspel, tv-spel, kort, sett på film, sett på serier, läst böcker etc. Väldigt krävande. Idag fick vi i alla fall till ett organiserat snabbhet och spänst-pass a la skidgymnasiet i Järpen, vilket alltid är välkommet, även om det utfördes i yrande snö. Och snön gav sig inte på hela dagen, så jag kan bara tänka mig vilka förhållanden som kommer möta oss om liften vill oss väl i morgon. Puckeln kan nog behöva lite jobb, men ingen säger nej till lite puder såhär på försäsongen. För att inte detta ska verka fullt lika tråkigt lägger jag in en fyndig skylt vi hittade inte på Wilde Hilde, klassikt mack-ställe att besöka för oss svenskar. Alltid lika gott.
..
..
Förutom detta lagade jag en fantastisk ungspannkaka idag, Canada har flyttat in på hotellet, Frankrike har åkt hem, jag är fortfarande bäst i Trackmania (om man spelar unitedforever, canyon var ju jättesvårt), och vi har börjat på ett slags skräckfilms tema med klassiker som The Shining och Silence of the Lambs. Sen har vi även lite negativa nyheter, som att Pers skägg fastnar i chipsen, Lars har åkt hem och Roshana åkte ut i idol. Vi hoppas innerligt på öppna backar imorgon, och redan nu ser det ut som att molnen har börjat dra vidare, lovande! Nu måste jag diska.
Senare
Ludvig
Senare
Ludvig
Zermatt - Bakåtvolter, badning och bollspel + kollektiv molnstrejk
Hej på er.
..
Känner att jag vart lite dålig här, det har gått så länge sen sist att min vanliga plan med att vara så detaljrik, lite raserats, som följd av mitt dåliga minne. Om jag minns rätt slutade förra inlägget med en träningsdag kvar innan vilan, och kan med säkerhet säga att jag såg inte ett moln, har nämligen inte sett ett sen vi kom hit. Kollektiv molnstrejk. Vi är uppdelade i tre grupper, tjejer, gymnasiet och landslaget, bara för att det inte ska bli så trångt på ett specifikt ställe. När några hajkar hopp nöter de andra teknik och vise versa. Alla har hunnit vara upp och ner både en och två gånger, medan vissa lägger till en skruv, andra ligger snett och vissa korsar skidorna.
..
Känner att jag vart lite dålig här, det har gått så länge sen sist att min vanliga plan med att vara så detaljrik, lite raserats, som följd av mitt dåliga minne. Om jag minns rätt slutade förra inlägget med en träningsdag kvar innan vilan, och kan med säkerhet säga att jag såg inte ett moln, har nämligen inte sett ett sen vi kom hit. Kollektiv molnstrejk. Vi är uppdelade i tre grupper, tjejer, gymnasiet och landslaget, bara för att det inte ska bli så trångt på ett specifikt ställe. När några hajkar hopp nöter de andra teknik och vise versa. Alla har hunnit vara upp och ner både en och två gånger, medan vissa lägger till en skruv, andra ligger snett och vissa korsar skidorna.
..
..
Vilodagen var välkommen då den svenska lungan inte är anpassad för denna typ av luft. När jag själv lärde mig om mat via det rekommenderade programmet "Landet brunsås", var andra ute och gick på berget, åkte tåg, spelade tennis, plankade, byggde mänskliga pyramider, spelade golf eller bara såg till att vila upp sig. Mitt under dagen hann vi med en BeachVolleyBoll-match vilket också var en klar höjdpunkt, och inte omöjligt återkommande på lördag. Per lagade en väldigt seriös middag följd av glass och det var på det hela taget en lyckad dag. Lasse står oftast för middagsunderhållningen, han har en smula annorlunda humor. Jajust, jag såg inte ett moln.
..
..
Igår var vi då tillbaka i backen, och såg inte ett moln. Vi började göra svårare trick, köra längre partier, börja längre upp, sluta längre ner, jag ni förstår vinken. Time to step up. Mycket bra prestationer från alla håll, Jens satte sin första BDF på snö, och vi måste såklart nämna Lill-Nisse, som, förutom att han åker runt i en Jänkar-jacka, är en begåvning sällan skådad. Han gör samma trick som jag, fast lite bättre. Ska knäcka hans skidor imorn. Eftermiddagsfysen bestod äntligen av fotboll, där mitt lag såklart vann, efter två hörnor i klass med Charlie Adam. Jag och Ricky Svinto Svensson hade dessutom lite spänning i vardagen, när vi på hemvägen tappade bollen i bäcken. Från den lysande stenen jag stod på hade jag perfekt läge att fånga bollen, tills den bytte rikting, och till Rickys panikskrik trampade jag rakt ner i glaciärvattnet, till den växande publikens förtjusning...
Idag såg jag ett moln, trodde jag, fast jag hade fel. Fick en smula panik i backen efter några misslyckade avgångar och de egna prestationskraven tryckte snabbt och säkert ner mig längs den negativa spiralen. Till slut var Lasse tvungen att agera psykolog innan jag kunde avsluta på ett värdigt sätt. Man ska ha sånna dagar också, inte för ofta bara.
..
..
Annars har youtube-klippen fått ett genomslag i rum 20, där förbipasserande kan få ett gott skratt innan de vandrar vidare. Det är mitt andra år här, Emils tredje och Pers trettonde, har inte hamnat där än, men frågar man Adam har han aldrig åkt härifrån. Emil kommer stå för middagen idag. Jag kommer nog stå för lite musik. Om en liten stund ska vi spela fotboll igen, och inte på Adams nyiköpta PS3 & Fifa 12. Nä, på planen. Det är kul. Hörde att det var snö på skutan hemma, och vi nämner bortgångne Steve Jobs.
..
Fred ut
Ludvig
..
Fred ut
Ludvig
Lägesrapport a la Fjällström
Oh hoy!
..
..
I skrivande stund skiner solen som om mörkret aldrig skall återkomma. Mr. Kalv och jag själv är bänkade framför varsin dator i väntan på matsmältningens ljuva underverk, och den oundvikliga fysträningen av Mr. Dimitrios. Han får hjälpa mig med stavningen där, men fantastisk coolt mellannamn på vår grek, som för övrigt bör ha extra cred idag som såg till att ryggen höll hela träningen trots tvivlen, men en sak i taget, och först en bild från solen.
..
..
Så vad har hänt egentligen. Vi mötte de små gymnasie-eleverna på arlanda och flög de två och en halv timmarna ner till Genéve, iförda kavaj för proffsighetens skull. Efter en svettig lunch på flygplatsens burgerking tog vi första tåget och spelade kort ända fram till Visp. Visp är troligen någon form av by, vi hittade i vart fall donken och en gräsplätt, men efter att ha snurrat runt där i en timme hoppade vi på nästa tåg, som då gick ända in i Zermatt. Jag hoppas någon uppmärksammade min ordvits. Här är en bild från Visp.
..
..
Liggandes på rygg på tågvagnens platta golv seglade (rullade) vi långsamt in längs Zermatt:s tågstationsperrong. Två taxibilar fick köra dessa 19 väskor och lika många skidfodral till lägenhetshotellet Casa Vanessa, det senaste årens centrum för det svenska puckepistlandslaget. Fem rum hinnehåller människor sorterade efter kön, status och matlagningskunskap. Enligt tradition kan ingen coach laga middag, vilket gör att vi varje kväll har en förvirrad men blåögd (Lasses tillägg: fin, fantastisk och fulländad) hoppcoach och en hårlös, välutbildad, grekisk fysio.
..
Igår var den första dagen på den soliga glaciären, och det verkar onekligen som att vädergudarna har fattat tycke för Sverige. Vad jag trodde var dagens enda moln visade sig vara spåren at flygplan, men trots det, och trots att vi är cirka 3000 meter närmare solen än i vanliga fall, är backen lika stenhård som en decembermorgon i ett bäcksvart nordfinland. Backens konvexa form gör nedre delen en smula svårare, vilket inte påverkat oss överdrivet mycket. Av de fyra pass vi har hunnit med på Klein Matterhorn har ett utförst i puckellös backe, två vid övre hoppet och det sista i mittpartiet. Gårdagen avslutade jag men en reducering av antalet hopp efter smärtor i nedre delen av ryggen, Janne tog sitt ansvar som den fysio han är och med hjälp av piller, tejp och en ryggkorsett klarade vi av dagen utan problem.
..
..
Typiskt för Zermatt-läger verkar vara fotvärk, och speciellt för de som tagit med sig oanvända pjäxor, men även mina gamla trogna har tryckt på onödigt mycket. Luften uppe på berget är tunnare än den tunnaste spindeltråd, så vattenåtgången ökar kraftigt under dessa veckor. De nya skidorna är såklart fortfarande vassa, vilket är fantastiskt första åket på morgonen i backen, men lite ovant när det kommer in mellan pucklarna. Emil är fortfarande sämre än mig på Trackmania. Pers skägg börjar ge honom andningssvårigheter. Nu ska vi ha fys...
Skepp åhoj!
Ludvig
Ludvig
Stockholm with the eyes of a lantis
Jag önskar läsaren av denna rad en trevlig kväll.
Idag har jag gått vilse fem gånger, Roshana gick inte vidare i idol och min tandborste är trasig.
Igår fortsatte vi med testerna, och efter lite stånk och stön tryckte vår käre lagmedlem Fredrik upp 100 kg i liggande ställning. Duktig pojke. I spänsttesterna slog Emil nästan i taket, och under sprinten såg man bara ett rött litet streck innan han stod 30 meter bort och tyckte att det gick lite långsamt. Jag själv var också hyffsad nöjd med dessa tester, när vi ställde oss på startlinjen till den 200 meter långa löpbanan, redo för 3000 meters plågning. Avslutade vistelsen med personsämsta på cooper, men är ändå nöjd över lag, och kan ju alltid skylla på att jag tryckte upp så mycket i knäböjen dagen innan.
Efter lunch styrde vi stegen in mot den centralare delen av staden, och vandrade i sommarvärmen gata upp och gata ner. Passade på att överblicka statusen hos några gamla vänner, innan jag och servis-proffset Lucas avslutade med middag och biljard på det geniala konceptet Biljardpalatset. Var efter dessa timmar mycket trygg i mitt lokalsinne, och försäkrade mig själv om att de vilsna dagarna var över. Tog aldrig i trä.
Klockan nio imorse samlades vi återigen i Bosöns träningslokaler för att träna teknik i de gym-övningar som enligt planen ska göra oss till världsmästare. Lite finlir på diverse och några nya övningar var en lysande avslutning på dessa dagar, och efter lunchen får vi återigen in till staden. Med detta besök följde självklart en mängd nya lärdommar, som hur dyrt kaffe kan vara fast man fortfarande ser botten i koppen, eller att man kan hamna en hel stadsdel åt fel håll, fast man besökte den där idiotiska parken dagen innan. Fredrik gillar dock sin nya tröja, och jag fick fika, så man ska väl inte klaga. Stockholm känns ändå väldigt stereotypiskt, det känns som att de verkligen försöker leva upp till fördommarna, och jag påmindes om en klockren kommentar av Henrik Schyffert som jag råkade höra när jag vandrade förbi TV:n här om dagen. "Den svenske mannens jobb, det är att sitta på X2000, och fika". Kul också att svänga förbi Williams tillfälliga hem och spela lite på gitarren med tusen funktioner, får mig att sakna hemmet efter bara några dagar.
Jag är dålig på att fota, men blaskigt kaffe har ni nog sett förr. Imorgon ska vi flyga till Schweiz, jag kanske tar en bild där istället, fast Matterhorn har ni nog också sett. Tänkte försöka få med en perfekt backfull istället, det har ni inte sett, än.
Över och ut
Ludvig
Idag har jag gått vilse fem gånger, Roshana gick inte vidare i idol och min tandborste är trasig.
Igår fortsatte vi med testerna, och efter lite stånk och stön tryckte vår käre lagmedlem Fredrik upp 100 kg i liggande ställning. Duktig pojke. I spänsttesterna slog Emil nästan i taket, och under sprinten såg man bara ett rött litet streck innan han stod 30 meter bort och tyckte att det gick lite långsamt. Jag själv var också hyffsad nöjd med dessa tester, när vi ställde oss på startlinjen till den 200 meter långa löpbanan, redo för 3000 meters plågning. Avslutade vistelsen med personsämsta på cooper, men är ändå nöjd över lag, och kan ju alltid skylla på att jag tryckte upp så mycket i knäböjen dagen innan.
Efter lunch styrde vi stegen in mot den centralare delen av staden, och vandrade i sommarvärmen gata upp och gata ner. Passade på att överblicka statusen hos några gamla vänner, innan jag och servis-proffset Lucas avslutade med middag och biljard på det geniala konceptet Biljardpalatset. Var efter dessa timmar mycket trygg i mitt lokalsinne, och försäkrade mig själv om att de vilsna dagarna var över. Tog aldrig i trä.
Klockan nio imorse samlades vi återigen i Bosöns träningslokaler för att träna teknik i de gym-övningar som enligt planen ska göra oss till världsmästare. Lite finlir på diverse och några nya övningar var en lysande avslutning på dessa dagar, och efter lunchen får vi återigen in till staden. Med detta besök följde självklart en mängd nya lärdommar, som hur dyrt kaffe kan vara fast man fortfarande ser botten i koppen, eller att man kan hamna en hel stadsdel åt fel håll, fast man besökte den där idiotiska parken dagen innan. Fredrik gillar dock sin nya tröja, och jag fick fika, så man ska väl inte klaga. Stockholm känns ändå väldigt stereotypiskt, det känns som att de verkligen försöker leva upp till fördommarna, och jag påmindes om en klockren kommentar av Henrik Schyffert som jag råkade höra när jag vandrade förbi TV:n här om dagen. "Den svenske mannens jobb, det är att sitta på X2000, och fika". Kul också att svänga förbi Williams tillfälliga hem och spela lite på gitarren med tusen funktioner, får mig att sakna hemmet efter bara några dagar.
Jag är dålig på att fota, men blaskigt kaffe har ni nog sett förr. Imorgon ska vi flyga till Schweiz, jag kanske tar en bild där istället, fast Matterhorn har ni nog också sett. Tänkte försöka få med en perfekt backfull istället, det har ni inte sett, än.
Över och ut
Ludvig
The blogg is back and running
Hejhejhallå!
Jag sitter för tillfället i olympiahuset på Bosön, eftersom internet i rum 413 inte alls fungerar, trots att det är i utmärkt skick bara två meter bort. Lustigt. Bosön är då sveriges olympiska center med alla former av träningsmöjligheter, kontor, konferenslokaler, och rum för alla atleter att spendera natten i under vistelena. Hela dagen är det mycket folk i omlopp men runt lunchen är det garanterat mest, när den ganska stora matsalen i princip var full. Proffsigheten går nästan att ta på, och de tar väl hand om oss nere i gymlokalerna.
Under senaste två veckorna har jag inte skrivigt ett enda ord, av den enkla anledningen att jag inte gjort någonting av intresse. Som trea på vårat fyraåriga gymnasium har jag tränat på förmiddagarna, och haft vanliga lektioner på eftermiddagarna. Vi har försökt att komma ikapp vad vi missade under Australien-resan, och läxat upp de nya små puckelpistarna. Inget man gör på en eftermiddag visade det sig. Har också fått min nya skidor, och tackar såklart min sponsor Hanson, som ligger mitt på torget för dessa. Ska bli kul att se va de går för.
Vi landade imorse i ett soligt Stockholm, och det kändes som att flyga tillbaka i tiden lite efter att kylan på allvar har lagt sig över hembyn. Trots de säger ryktena att snön kommer dröja, vi får hoppas att de, som oftast, är felaktiga. Idag har vi testat knäböj, frivändning, gripen, chins, dips, brutalbänk och 150 meters idioten. Sjukt nöjd efter att ha höjt resultaten i alla moment utom ett, trots att ryggen har spökat lite från och till. Över lag verkar alla nöjda med sina resultat, trots att vissa hoppade över några deler, på grund av skador.
Jag har inga bilder från detta, men de brukar ej heller vara speciellt vackra poseringar man fångar med kameran, så jag spar det till nästa vecka, när vi hoppas att kunna stå bar-über med solen i ögonen och Matterhorn i bakgrunden. Nu ska jag visa Emil vem som är bäst på trackmania, hur han kan ha fått för sig att det finns alternativ är och förblir ett mysterium.
Håll till godo
Ludvig
Australiens sista inlägg
Hejhej och välkommen till det sista inlägget från Australien.
Jag sitter för tillfället i ett stort shopping-område mitt i Syndeys flygplats och väntar på att få flyga hem, medans de andra spanar in Victorias Secret. Här finns allt mellan designkläder och starksprit, precis som vanliga flygplatser alltså. Vi har ungefär en resa på ungefär 20 timmar framför oss, men så länge jag slipper skrikande barn tror jag att det ska gå ganska bra.
Jag sitter för tillfället i ett stort shopping-område mitt i Syndeys flygplats och väntar på att få flyga hem, medans de andra spanar in Victorias Secret. Här finns allt mellan designkläder och starksprit, precis som vanliga flygplatser alltså. Vi har ungefär en resa på ungefär 20 timmar framför oss, men så länge jag slipper skrikande barn tror jag att det ska gå ganska bra.
Vi har de senaste två dagarna varit inne i Sydney, och bodde i området Kings Cross, där man fick mindre delikata erbjudanden under de senare timmarna. Resten av staden är dock fantastisk, speciellt från utkickstornet Sydney Tower, som på 309 meter ger en ganska bra bild av centrum. Andra minnesvärda platser är såklart hamnen, med Operahuset, Darling Harbour med ett stort köpcentrum och div. parker och fontäner och annat kul. Imorse drog vi en ganska snabb visit till Bondi Beach, en surfstrand med klart godkända vågor, en spektakulär skate-park innehållande galna 10-åringar.
Det klart häftigaste från den här staden var såklart slutspelsmatchen i rugby mellan Tigers och Dragons. Ställningen såg bra ut i halvtid för drakarna men de orkade inte hela vägen och tillslut vann Tigers med 21-12, till våran stora besvikelse. Även om jag inte alltid förstod reglerna eller vad som hände var det otroligt häftigt och man fick självklart en skön sammhörighet med de andra Dragons-fansen inne på OS-stadion. Det var runt 50 000 åskådare inne på OS-stadion från 2000 men trots det var det ganska långt ifrån fullt. Publiken lyckades föra ett ordentligt liv ändå, och det kändes som på film med mascotar, cheerleaders och huliganer.
Uppdaterar detta inlägg med lite bilder när jag väl har kommit hem, men sen tänker jag ta en bloggpaus medans jag är hemma, och se vad jag har att göra i skolan. Ni som har tyckt att detta har varigt en bra idé får titta in igen från den 27 sep, då vi påbörjar nästa resa.
Ludvig
Uppdaterar detta inlägg med lite bilder när jag väl har kommit hem, men sen tänker jag ta en bloggpaus medans jag är hemma, och se vad jag har att göra i skolan. Ni som har tyckt att detta har varigt en bra idé får titta in igen från den 27 sep, då vi påbörjar nästa resa.
Ludvig
Australien Pt. 8 - Rehab, Regn & Rugby
Godkväll och välkommen till det åttonde inlägget från rum 345-3.
..
..
Med bara en träningsdag kvar sprider sig lyckan över gruppen, samma middag och en halvtaskig frukost i över tre veckor blir tillslut en smula... värdelöst. Det märks dock att säsongen håller på att ta slut, middagsutbudet är plötsligt hälften så stort, och vi är inte bara det sista puckelpist-laget kvar, den totala folkmängden är kraftigt förminskad. Kan tänka mig att det även beror på att det fantastiska vädret vi fått leva med plötsligt slog över till vad vi kallar Åre-väder, eftersom det förändras ungefär med en timmas mellanrum.
..
Det är inte alltid tokigt att vara skadad.
..
Gårdagen var min första som ensam skadad, och då tog jag tillfället i akt att städa upp lite hemma på rummet, första gången sen ankomsten, det kändes vettigt med tre dagar kvar. Sedan gjorde jag tre fyspass hemma på golvet, innan resten av truppen rullade tillbaka från berget och vi tog en gemensam omgång på gymmet. Per körde bland annat något challenge där han skulle göra 1000 armhävningar på 90 minuter om jag förstod saken rätt. Fråga honom hur det gick. Som alltid hade jag en kväll-genomgång av ryggen med Janne och vi konstaterar nöjda att det går ungefär så fort det möjligen kan göra, och åt helt rätt håll. Tryckte naturligtvis i mer piller och mer ström innan läggdags. ..
Jag vaknade imorse till ett smattrande mot taket och trodde till en början att dagen skulle vara fasligt likt den föregående. Knappt hade jag satt mig på sängkanten innan Fredrik öppnar dörren och slänger in pjäxorna. Tydligen har regnet och en tillhörande vind satt stopp för alla lift-åkande aktiviteter uppe på Blue Cow, och två timmar efter avfärd var alltså hela gänget nere på The Station igen. Coacherna bestämde kvickt att vi återigen skulle besöka gymmet, och efter lite svettande tog vi lunch nere på centrum. På eftermiddagen vandrade jag och Martina ut på ängarna bakom huset, för att hålla igång cirkulationen, för ryggens skull. Den lokala Känguru-klubben hade årsmöte vid första stängslet, bygdens Hästförening var ute på motionsrunda längs stängsel nummer två. Vi valde att göra ninjasparkar.
..
..
Regnet övertog tyvärr ganska snabbt, solen gick i moln, vinden tilltog, vi vandrade kvickt hemmåt. Nu lyssnar vi till Magnus Betnér i bakgrunden till bloggandet, och jag tror de flesta redan har börjat förbereda sig för våra två dagar i Sydney, där vi bland annat kommer besöka slutspelen i Australian Rugby League, matchen mellan Tigers och Dragons. Jesper beslutade tidigt att Sverige är Dragons-supporters, och han gick så pass långt att släta till hela ansiktet utom mustaschen för att bli, som han kallade det, Sydney-fin. Jag är helt säker på att det kommer bli sjukt kul, nu ska jag ta min tredje promenad för dagen, eftersom det inte dröjer länge från våran hemkomst till nästa läger. Tänker inte låta den här ryggen stå ivägen för nånting, eller lite mer delikat, "Pain is temporary, glory is forever". Över och ut.
Ludvig
Ludvig
Australien Pt. 7 - Om att vara skadad och att svänga fel
Hej och välkommen till förklaringen av den bästa vilodagen någonsin.
Men först ska vi gå igenom gårdagen, där jag måste börja med en mindre misstag från min sida, Per var inte på något sätt tillräckligt skadad för att stanna hemma, således blev vårt rum kallat för sjukstugan, eftersom samtliga tre innebonde hade tillräckliga skäl att inte tillbringa dagen i snön.
Solen sken igår, (nehe?), ungefär hela dagen och med oss tre skadade stannade även fys-Janne för att efter bästa förmåga påskyda läkningsprocessen. Fredrik var egentligen hel redan från morgonen, och hade lika mycket energi som vanligt. Vi lade upp dagen med ett startande gympass, för mig innebar det att gå, och stretcha.
Till lunch styrde vi mot vad som kallas världens största labyrint i trä, för det förnämliga priset av två dollar blev man insläppt i ett hav av vägar och korsningar, och efter en väl avnjuten burgare kastade vi oss in mellan trägångarna. Uppgiften var enkel, hitta utgången. Ledartyp som jag är var jag först in, och under inbillningen att jag utan tvekan skulle vara först ut hade jag ingen större struktur i vilka vägar jag tog. Det slog tillbaka direkt, när Fredrik snart stod i utkickstornet och log, vilket betydde att han var klar med uppgiften. Snart stod även Janne där uppe med ett hånflin och fotade de stackars kvarvarande vilsna men tappert sökande puckelpiståkarna.
Jag hittade igen Martina och började mer systematiskt fundera ut över vart vi hade varigt och vad vi hade för alternativ. Efter att ha blivigt hundra procent säker på att det inte fanns några alternativ kvar, lämnade jag Martina i panik och tok-kutade runt hörn efter hörn, desperat efter en ny upptäckt. Till slut hittade jag en väg vidare, och efter det dröjde det inte länge innan även jag stod uppe i tornet och njöt av den vilse Martinas uppgivna suckar. Allt som allt, kul upplevelse, men intressant på det sättet att man ville hitta slutet, men ändå inte, för då var det ju över.
Eftermiddagen var återigen gym, som för min del bestod av att gå, och stretcha, och det var under det andra gympasset en liten panik-känsla börja växa i mig. Jag har vart betydligt mer skadad än såhär, jag har missat hela försäsonger, missat tävlingar, läger, och ändå har jag aldrig vart mer stressad än nu. Jag har inte tid att vara skadad. Kanske är det för att det här är den första försäsongen jag har kört fullt ut, på flera år, och kanske för att jag är mer peppad inför säsongen än vad jag har vart på länge, men jag har svårt med tålamodet för tillfället, och då blir blogginläggen såhär långa. Tyvärr.
Så till den intressanta historien om dagens viloaktivitet. Vi hade bestämt oss för att åka till Merimbula Beach, som ligger två timmar härifrån, rakt mot kusten. Kartläsarnas kompetens är oerhört ifrågasatt, efter att vi spenderade sex timmar över berg och på smala grusvägar, med stup på ena sidan och berg på andra sidan, med Pers självsäkra röst från baksätet, det är rätt väg, jag har varigt här förut! Bland annat krockade vi nästan med en flock kossor som vandrade längs vägen, och några meter ner på sidan av vägen låg en Wolkswagen med krossade rutor.
När vi till slut såg vattnet hade klockan blivigt så mycket att vi hann bara med ett stop på donken, och tio minuters regnit fotande på stranden, där Fredrik & Martina med glädje slängde sig i vattnet, trots temperaturen. En ljusglimt var att vi faktiskt fick se delfiner, som simmade väldigt nära stranden. Sedan satte vi oss i bilen och åkte de två timmar det egentligen skulle ta, så att vi var hemma lagom till middagen, med andra ord åtta timmars bilfärd för en sliskig hamburgare och blöt sand i tio minuter. Det tyckte inte min rygg om, och inte min hjärna heller för den delen.
Just nu är jag ganska less, mest för att jag har ont, lite för att vi inte gjorde något vettigt idag, och jag undrar vad jag ska ta mig till imorn, när jag är den enda med tillräckliga skador för att inte få vara i backen. Nu ska Janne i vart fall se om vi ska göra några mer åtgärder innan kvällen är över, och sen ska jag köra in mer ström och mer piller i kroppen. Håll till godo.
Ludvig
Hej och välkommen till förklaringen av den bästa vilodagen någonsin.
..
..
Men först ska vi gå igenom gårdagen, där jag måste börja med en mindre misstag från min sida, Per var inte på något sätt tillräckligt skadad för att stanna hemma, således blev vårt rum kallat för sjukstugan, eftersom samtliga tre innebonde hade tillräckliga skäl att inte tillbringa dagen i snön. Adam däremot körde på som vanligt och bara därför får han en bild idag.
..
..
Solen sken igår, (nehe?), ungefär hela dagen och med oss tre skadade stannade även fys-Janne för att efter bästa förmåga påskyda läkningsprocessen. Fredrik var egentligen hel redan från morgonen, och hade lika mycket energi som vanligt. Vi lade upp dagen med ett startande gympass, för mig innebar det att gå, och stretcha.
..
..
Till lunch styrde vi mot vad som kallas världens största labyrint i trä, för det förnämliga priset av två dollar blev man insläppt i ett hav av vägar och korsningar, och efter en väl avnjuten burgare kastade vi oss in mellan trägångarna. Uppgiften var enkel, hitta utgången. Ledartyp som jag är var jag först in, och under inbillningen att jag utan tvekan skulle vara först ut hade jag ingen större struktur i vilka vägar jag tog. Det slog tillbaka direkt, när Fredrik snart stod i utkickstornet och log, vilket betydde att han var klar med uppgiften. Snart stod även Janne där uppe med ett hånflin och fotade de stackars kvarvarande vilsna men tappert sökande puckelpiståkarna.
..
..
Jag hittade igen Martina och började mer systematiskt fundera ut över vart vi hade varigt och vad vi hade för alternativ. Efter att ha blivigt hundra procent säker på att det inte fanns några alternativ kvar, lämnade jag Martina i panik och tok-kutade runt hörn efter hörn, desperat efter en ny upptäckt. Till slut hittade jag en väg vidare, och efter det dröjde det inte länge innan även jag stod uppe i tornet och njöt av den vilse Martinas uppgivna suckar. Allt som allt, kul upplevelse, men intressant på det sättet att man ville hitta slutet, men ändå inte, för då var det ju över.
..
..
Innan vi åkte hem igen passade vi på att gå ner till vattnet i det lokala Jindabyne, vilket visade sig vara otroligt vacker, som visas nedan.
..
..
..
Eftermiddagen var återigen gym, som för min del bestod av att gå, och stretcha, och det var under det andra gympasset en liten panik-känsla börja växa i mig. Jag har vart betydligt mer skadad än såhär, jag har missat hela försäsonger, missat tävlingar, läger, och ändå har jag aldrig vart mer stressad än nu. Jag har inte tid att vara skadad. Kanske är det för att det här är den första försäsongen jag har kört fullt ut, på flera år, och kanske för att jag är mer peppad inför säsongen än vad jag har vart på länge, men jag har svårt med tålamodet för tillfället, och då blir blogginläggen såhär långa. Tyvärr.
..
..
Så till den intressanta historien om dagens viloaktivitet. Vi hade bestämt oss för att åka till Merimbula Beach, som ligger två timmar härifrån, rakt mot kusten. Kartläsarnas kompetens är oerhört ifrågasatt, efter att vi spenderade sex timmar över berg och på smala grusvägar, med stup på ena sidan och berg på andra sidan, med Pers självsäkra röst från baksätet, det är rätt väg, jag har varigt här förut! Bland annat krockade vi nästan med en flock kossor som vandrade längs vägen, och några meter ner på sidan av vägen låg en Wolkswagen med krossade rutor.
..
..
När vi till slut såg vattnet hade klockan blivigt så mycket att vi hann bara med ett stop på donken, och tio minuters regnit fotande på stranden, där Fredrik & Martina med glädje slängde sig i vattnet, trots temperaturen. En ljusglimt var att vi faktiskt fick se delfiner, som simmade väldigt nära stranden. Sedan satte vi oss i bilen och åkte de två timmar det egentligen skulle ta, så att vi var hemma lagom till middagen, med andra ord åtta timmars bilfärd för en sliskig hamburgare och blöt sand i tio minuter. Det tyckte inte min rygg om, och inte min hjärna heller för den delen. Tyvärr har jag inte bilder från detta, men det har Per, och dom har han lagt upp på http://www.freeride.se/blog/freestylebloggen/
..
..
Just nu är jag ganska less, mest för att jag har ont, lite för att vi inte gjorde något vettigt idag, och jag undrar vad jag ska ta mig till imorn, när jag är den enda med tillräckliga skador för att inte få vara i backen. Nu ska Janne i vart fall se om vi ska göra några mer åtgärder innan kvällen är över, och sen ska jag köra in mer ström och mer piller i kroppen. Håll till godo.
..
..
Ludvig
Australien Pt. 6 - Solsken, skador & skandaler
Hej och välkommen till den sjätte uppdateringen från Jindabyne.
..
Som rubriken antyder har vi både positiva och inte lika positiva rapporter att avlägga. Om vi börjar från början innehöll dagen, utan förvåning, en stor mängd solsken. Det var dessutom näst intill vindstilla, och kladdet innanför jackan var mer påtagligt än någonsin. Alla kvarvarande lag hade träning på schemat idag, men det var för dens skull aldrig trångt, mer socialt. Toppa hade använt sina kontakter på berget och med hjälp av en pistmaskin och tillhörande förare kört rakt över sista partiet, flyttat lite snö fram och tillbaka, till den grad att landningen var brantare, men ändå helt platt när det gäller pucklar. Detta öppnade möjligheter för större luftfärder än tidigare, och vår norske kollega Tevje slänge rent av av en dubbel backflip, till den förbigående liftens stora förtjusning. Tyvärr ingen bild på detta, men lite åkning kan vi bjuda på.
..
..
Till nästa punkt på rubriken har vi en tung dag gällande den fysiska formen på flera i vårt lag. Per har återigen slagit till sin fot och kommer stanna hemma från backen imorn. Likaså Martina som länge haft problem med nacken och var tvungen att ta ut extra vila för att orka med sista dagarna. Min andra rumskamrat Fredrik har sträckt någon del av ljumsken om jag har förstått saken rätt, det verkar inte vidare allvarligt, men för säkerhets skull stannar även han hemma under morgondagen. Jag själv har ju länge haft en ryggskada som ställt till det för mig fram och tillbaka, men jag tycker att det, under lägrets gång, försökt att vara min kompis på alla sätt.
..
På eftermiddagen idag skulle vi återigen göra den mytomspunna backfullen på övre hoppet, och kaxig från förra träningens succé i ämnet, tvekade jag inte en sekund på vägen in mot kicken. I min eget sinne hade jag alldeles lagom mycket rotation i avgången, videon visar tyvärr något annat. Jag var så pass säker att jag skulle landa klockrent, att jag inte ens kopplade när min ena skida landa med långsidan neråt, och inte förrän skrapsåren på hakan var färdigskrapade och snön innanför kläderna börjat smälta, insåg jag vart jag låg någonstans. Nåväl, inte ska väl detta förstöra dagen, jag dunkade ner till Tomas och tyckte det var självklart att ett till hopp måste göras. Sagt och gjort, några minuter senare stod jag där uppe igen. Inte riktigt lika kaxig, men väldigt sugen på att lyckas. Avgången återigen lite för sen, men den här gången var jag fullt medveten och drog in benen lite för att komma runt till en vettig landningsposition. Och shmack, där kändes det som att ryggen gick av på minst fyra ställen. Jag bromsade in, stannade på första puckeln, tittade upp på Greken Janne och sa högt och tydligt "Aj, Janne, det där gjorde skitont".
..
Det var någonstans mitt under den landningen som min rygg bestämde sig för att det fick vara nog, och gick in i strejk. Jag lyckades få med mina prylar till tåget med hjälp av värktabletter, låg på golvet hela resan ner till parkeringen, och sen fick jag ordinationen att gå ut och gå. Jag önskar nästan att någon skulle filmat den kvarten det tog för mig klä på mig, för jag han ligga i väldigt många konstiga vinklar för att inte böja mig och ändå lyckas dra på mig någonlunda vettiga plagg. Under några sekunder försökte jag knyta skon med bara en hand, jag vet inte hur det är med resten av världen, men jag klarar verkligen inte av det.
Så morgondagen kommer inte bestå av backen för mig heller, däremot kommer vi besöka gymmet två gånger, försöka röra på sig så mycket som möjligt, få behandlingar av Janne K, och försöka se något positivt i vad som hänt.
..
Vi måste dock upp imorgon lika tidigt som alla andra mornar, eftersom frukosten har en tydlig stängningstid. Så nu får det vara nog för idag, som den sista delen av mitt rubrik antyder skall jag här komma med någon slags skandal. Tyvärr har det inte hänt så mycket av den sorten, det skulle väl vara Jens nya frisyr. Jens själv verkar nöjd, men mest nöjd är nog den norske skaparen, fast hon verkade ganska nöjd med Jens redan innan. Min käre fader skickade mig en hälsning och tyckte att jag hade lite för många stavfel, ni får ursäkta detta. Heja Sverige inatt förresten. Godnatt.
Ludvig
Ludvig
Australien Pt. 5 (tror jag) - Bluebird, bollspel och bondgårdar
Hej och välkommen till inlägg fem!
Det är som vanligt kväll när jag väl får tid att slänga iväg mina små rader till cybervärlden, mörkt blev det för länge sedan och trots att det är första dagen på denna cykel slocknar jag snart som ett litet barn. Jag och Fredrik lyssnar på Dylan och väntar på kvällens videomöte. Det blir bara stökigare och stökigare innte i vårat lilla rum, men Martina har inte flippat ur än, så vi ser ingen anledning att ändra på någonting. än.
Det är som vanligt kväll när jag väl får tid att slänga iväg mina små rader till cybervärlden, mörkt blev det för länge sedan och trots att det är första dagen på denna cykel slocknar jag snart som ett litet barn. Jag och Fredrik lyssnar på Dylan och väntar på kvällens videomöte. Det blir bara stökigare och stökigare innte i vårat lilla rum, men Martina har inte flippat ur än, så vi ser ingen anledning att ändra på någonting. än.
Det har alltså gått tre dagar sedan sist, och här nere är jag säker på att tiden går fortare än hemma, känns som igår vi packade in våra väskor. Vi har tränat med än hälften av dagarna, och snart är det inte många åk att finslipa sig på kvar. Efter den katastrofala väderomställningen jag skrev om var solen tillbaka som om inget hänt, dagen efter. Vi uppgraderade träningen till halvåk med volter på både övre och nedre hoppet, och till slut även Off Axis på nedre. Flera av lagen, bland annat våra 30 vänner från Ryssland, har tagit sitt pick och pack och lämnat oss, och hur trevliga de än må vara är det skönt att backen inte slits så mycket varje dag. På eftermiddagarna blir den dock mer slaskig än nödvändigt, och de tappra coacherna får skotta bra länge efter sista träningsåket.
Igår var vi tillbaka på vila, och den utlovade surfingen skeppades efter uppgifter om att havet var platt som en parkeringsplats, och vi besökte återigen vår kära niohålsbana, gånger två. Solen sken som vanligt, nästan så man tröttnar på att skriva det, medans vi i tre grupper slog oss runt på de något korta hålen. En kort summering innebär att Tomas gjorde sin bästa runda på runt tio år, David gjorde tvärt om sin sämsta, Ole firade sin 19-årsdag med två jämna rundor och Adam tog den totala segern.
Idag påbörjade vi alltså en ny tredagars-cykel, och guess what, knappt ett moln på himlen, trots det hörs små viksningar om hemlängtan hos vissa lagmedlemmar. Toppas Dream fick dagen till ära en helnordisk invasion, då de kanadenska flickorna var på stranden, men medans Norge fokuserade mer på hopp fortsatte vi med halvåk, och mot slutet av dagen körde jag mina första Backfull med fortsatt åkning, på säkert fyra år. Måste erkänna mig väldigt nöjd med resultatet, om man jämför med hur de såg ut första veckan på vattenhoppet, alltid intressant att se vad man kan när man skärper sig. Vissa åk känns det som man aldrig satt sin fot i en puckelpist, och minuten senare känner man sig redo för OS-starten, vad som är klart positivt är i alla fall att den kända lägsta-nivån är betydligt högre än när vi kom, och mitt ibland svikande tålamod har lärt sig en läxa.
Vi har också fått en guidad tour i Australiens vintersport-centrum om jag förstod saken rätt, med hypermoderna gym, alla tänkbara trampetter och trampoliner, och direkt videoanalys. No offence hem till Järpen, men curlinghallen har lite kvar...
Toppa berättade också lite mer noggrant om de djur som finns här. En av världens tre farligaste ormar, världens två giftgaste spindlar, och the great white. Även om ormarna SKA sova vid den här tiden på året är det inte helt kaxigt man tar nedjoggen ute på ängen, och när det plötsligt låter i gräset några meter bort känner man sig väldigt ensam, när det enda man ser är en övergiven bondgård. Kanske ska byta joggingrunda till imorgon. Nu skall jag i vart fall avsluta det här och se om jag har några rena kläder till imorn. Troligtvis inte. Godnatt.
Ludvig
Ludvig
Australien Pt. 4 - Dimma
God kväll återigen.
Jag sitter i sängen med en dag kvar innan nästkommande vila. Ryktena säger att vi skall bege oss till stranden, och göra vad alla verkar förknippa med det här landet, surfa. Vithajarna sägs också trivas i just det området, men vi skall tydligen vara lugna, det har ju inte skett en haj-attack på två år. (Är det speciellt länge utan en hajattack?). Norge skall också närvara och jag tror det kan bli lysande.
De senaste två träningsdagarna har gett blandade resultat, igår var första dagen med Off-Axis på nedre hoppet. Efter några väl avdunkade mittpartier på förmiddagen var det lägligt att gå vidare i byggandet av det perfekta åket. Trots många bra hopp såg vi många krascher. Per har en stukad fot och har därför stått över några träningspass, Fredrik körde in en stav i höften (!?) i landningen och valda att studsa på första puckeln och ta den andra mitt på ryggen, för att sedan vikas ihop till, som han självuttryckde det, en salami-macka. Inte den liknelsen jag hade valt. Adam voltade några gånger i samma landning, jag själv gled ner för hela mittpartiet på sidan, och Jens gjorde tyvärr ingenting.
Idag var första dagen med dåligt väder, och vädergudarna sparde inte på krutet. Det var stenhårt, hård vind och dimman gjorde att man knappt såg sina egna spetsar. Plus att det blev kallt. Det positiva detta överslag förde med sig var en markant minskning av folk i backen, i kombination med att helgen tog slut var den nyss överdrivet långa kön helt obefintlig. När tåget rullade in på Blue Cow-stationen möttes vi av besked om stängda lifter över hela berget, det tog dock bara en 20 minuters uppvärmning innan allt åter var ordning, och även om åkningen var skakig och ryckig fullföljde vi träningspassen och fick till och med fram några halvåk med hopp på nedre.
Janne K stod som vanligt för daglig fys, och det ständigt återkommande men ack så roliga fotbolls-tennisen. Problemet är bara att vi börjar bli lite för bra, så matcherna blir bara längre och längre, men jag klagar inte.
Janne K stod som vanligt för daglig fys, och det ständigt återkommande men ack så roliga fotbolls-tennisen. Problemet är bara att vi börjar bli lite för bra, så matcherna blir bara längre och längre, men jag klagar inte.
Annars har Big Bang Theory-avsnitten tagit slut och ersatts av klassiska disney-filmer. Fredrik spelar mobil-spel och Jeppe pluggar körkort. Och naturligtvis, glory Man United! Åtta mål på Arsenal, det är njutning i själen det. Slänger upp en bild dedikerad Simon Blom också, den skylt som mötte oss på golfbanan.
Över och ut.
Ludvig
Ludvig
Australien Pt. 3 - Vilodagsnöje
God kväll och välkommen till mitt tredje blogginlägg!
Det är skymning i Jindabyne och trots det har kvällen bara börjat för lokalbefolkningen, som tycks invardera den lilla byn med regelbunda långhelger. Både i backen, matsalen och den tillhörande baren märks tydliga skillnader från torsdag till söndag, och de alltid lika trevliga australiensarna berättar gärna under en liftfärd om hur det flyr till Mt Blue Cow några gånger per år, och alltid chockas över att deras ben inte tål fler åk. Av någon anledning verkar alla dessa komma från Sydney, verkar som en stressig stad.
De senaste två dagarna har varigt en träningsdag och idag en vilodag. Träningsdagen började med en molnklädd himmel på promenaden till frukosten, så ett tjockare underställ på armarna tänkte jag naivt skulle göra dagen fantastisk. Misstag, backen ligger nämligen ovanför molnen, solen var lika strålande som vanligt, och det kändes till och från som att värmen hade ökat, bara för att reta mig lite extra efter mitt dumma tilltag på morgonkvisten. Själva träningen var, som tidigare dag, förmiddagen ägnad mittsektioner, medans vi under eftermiddagen prioriterade övre hoppet. Det började kännas under hajkingarna att det var tredje dagen på en cykel, och vissa landingar var lite tyngre än vanligt. Med bara en backfull kvar var jag självsäker inpå kicken, gick ungefär så fel man kan göra under det tricket och landade klockrent baklänges. Misstag. Det hade inte varigt fullt så illa om 1, jag inte valt att ha T-shirt, och 2, gamle canadick-coachen naturligtvis suttit i liften vid precis rätt ögonblick för att sedan ge mig ett gott skratt under tågresan ner i dalen.
Vi följde upp passet i backen med ännu ett tungt gympass, trots de konstaterade både jag och Mr. Lauritz att vi var bra mycket piggare efter gymmet än innan. Lustigt. Never the less verkade det väldigt skönt att få sova ut lite på den efterföljande vilodagen. Nejnej, vi lämnade de små rummen kl 09.00 för ytterligare än prestige-fylld golftävling! Denna gång tog vi det så långt att vi åkte tre mil norrut, till en riktigt 18håls-bana. 35 kr för att få spela, duger. Denna gång delades vi upp i två grupper, de som ansågs ha mer erfarenhet, och de som således ansåg ha mindre erfarenhet. Jag stannade i den senare gruppen, det var nu väldigt länge sedan jag stog och hemma och svingade på gräsmattan.
Det är skymning i Jindabyne och trots det har kvällen bara börjat för lokalbefolkningen, som tycks invardera den lilla byn med regelbunda långhelger. Både i backen, matsalen och den tillhörande baren märks tydliga skillnader från torsdag till söndag, och de alltid lika trevliga australiensarna berättar gärna under en liftfärd om hur det flyr till Mt Blue Cow några gånger per år, och alltid chockas över att deras ben inte tål fler åk. Av någon anledning verkar alla dessa komma från Sydney, verkar som en stressig stad.
De senaste två dagarna har varigt en träningsdag och idag en vilodag. Träningsdagen började med en molnklädd himmel på promenaden till frukosten, så ett tjockare underställ på armarna tänkte jag naivt skulle göra dagen fantastisk. Misstag, backen ligger nämligen ovanför molnen, solen var lika strålande som vanligt, och det kändes till och från som att värmen hade ökat, bara för att reta mig lite extra efter mitt dumma tilltag på morgonkvisten. Själva träningen var, som tidigare dag, förmiddagen ägnad mittsektioner, medans vi under eftermiddagen prioriterade övre hoppet. Det började kännas under hajkingarna att det var tredje dagen på en cykel, och vissa landingar var lite tyngre än vanligt. Med bara en backfull kvar var jag självsäker inpå kicken, gick ungefär så fel man kan göra under det tricket och landade klockrent baklänges. Misstag. Det hade inte varigt fullt så illa om 1, jag inte valt att ha T-shirt, och 2, gamle canadick-coachen naturligtvis suttit i liften vid precis rätt ögonblick för att sedan ge mig ett gott skratt under tågresan ner i dalen.
Fredrik taggar
Vi följde upp passet i backen med ännu ett tungt gympass, trots de konstaterade både jag och Mr. Lauritz att vi var bra mycket piggare efter gymmet än innan. Lustigt. Never the less verkade det väldigt skönt att få sova ut lite på den efterföljande vilodagen. Nejnej, vi lämnade de små rummen kl 09.00 för ytterligare än prestige-fylld golftävling! Denna gång tog vi det så långt att vi åkte tre mil norrut, till en riktigt 18håls-bana. 35 kr för att få spela, duger. Denna gång delades vi upp i två grupper, de som ansågs ha mer erfarenhet, och de som således ansåg ha mindre erfarenhet. Jag stannade i den senare gruppen, det var nu väldigt länge sedan jag stog och hemma och svingade på gräsmattan.
Att det var 18 istället för nio hål gick tydligt att märka, koncentrationen, och därav kvalitén på slagen, gick upp och ner som vågorna utanför Hawaii. Det gick så långt att Fredrik stormade av banan, efter att upprepade gånger träffat ett träd och hamnat mer eller mindre i ursprungsläget. Norske Vinjar och Mr. Lauritz bröt sig ut från gruppen och spurtade de sista fyra hålen. Jag och Martina var därför de enda som fick en fullständ score, och där tog jag segern. Nöjd. Från den mer erfarne gruppen har jag fått höra att David fuskade, Jesper missade att skriva score, Ole storspelade, Tomas puttade som en gud, och Adam slog Janne, men det är mer eller mindre allt jag vet.
Annars går serien The Big Bang Theory varm inne i våran lilla håla, vi njuter av den gynsamma CL-lottningen och av det faktum att på tisdag börjar skolan, och vi är inte där. Nu ligger Fredrik och Martina och brottas i samma säng, bäst jag släcker ner det här och somnar. Kanske lite mer Big Bang Theory först. So long.
Ludvig
Annars går serien The Big Bang Theory varm inne i våran lilla håla, vi njuter av den gynsamma CL-lottningen och av det faktum att på tisdag börjar skolan, och vi är inte där. Nu ligger Fredrik och Martina och brottas i samma säng, bäst jag släcker ner det här och somnar. Kanske lite mer Big Bang Theory först. So long.
Ludvig
Australien Pt. 2
God kväll och välkommen till mitt andra blogginlägg från Jindy.
Jag sitter för tillfället med sladdar på ryggen och får ganska rejäla el-tillströmmningar med jämna mellanrum, tydligen lite som TVshop-succén Abtronic, fast inte för att få vad isåfall skulle bli ryggrutor, snarare för att inte vara lika onödigt stel imorgon. Hela gänget är mer eller mindre stela, sega eller trasiga - det var ett tag sen vi dunkade puckel, och i början av säsongen sprids den välkända "puckelryggen", vilket inte är någon likhet med Quasimodo, utan en rejäl stelhet i ländryggen, vilket gör att när någon skall ta tag i något som är lokerat från midjan eller neråt ser det både ut, och känns, som man var ett tre-siffrigt antal år äldre.
Jag sitter för tillfället med sladdar på ryggen och får ganska rejäla el-tillströmmningar med jämna mellanrum, tydligen lite som TVshop-succén Abtronic, fast inte för att få vad isåfall skulle bli ryggrutor, snarare för att inte vara lika onödigt stel imorgon. Hela gänget är mer eller mindre stela, sega eller trasiga - det var ett tag sen vi dunkade puckel, och i början av säsongen sprids den välkända "puckelryggen", vilket inte är någon likhet med Quasimodo, utan en rejäl stelhet i ländryggen, vilket gör att när någon skall ta tag i något som är lokerat från midjan eller neråt ser det både ut, och känns, som man var ett tre-siffrigt antal år äldre.
Det här är PerFredrik och Tyska Martina på parkeringen.
Solen höll i sig idag, precis som alla andra dagar, dock hade vinden tilltagit mycket mer än vanligt, men vår träningsbacke låg som tur var i lä. Liften svajade på sina ställen och kylan tilltog betydligt under de tillfällen man stod, satt eller låg still. Fram till lunch piskade vi mellanpartiet och på eftermiddagen flyttade vi upp lägret till övre hoppet för första gången. Det var lite sprettigare, lite brantare landing, och lite längre tid i luften. Första backfullen var såklart lite spännande, men jag avslutade dagen med ett personbästa inom kategorin. Nöjd.
Fredrik, jag och Adam den vilde.
Ryssland hade ledigt idag, Norge, Amerika & Australien lyste eftermiddagen med sin frånvaro, vilket var ganska skönt, vi hade bra med plats att demolera första landingen efter behag. Martina med perfekta back-cross, Per med stora D-spins och jag själv med lätt nervösa backfull utgångar.
Idag har jag fått upp två bilder och är klar mycket tidigare än igår, så ska jag somna och vara piggast tänkbara inför första positions-åket imorn. So long.
Ludvig
